snuttefilten

Åter i stockhomstrakten och njuter av det fina vädret :)
jag hade det verkligen supermysigt när jag var hemma i göteborg... träffade vänner och familj, badade, grillade och flängde runt som vanligt- men jag gillar ju det ;)
Det känns lite jobbigt att vara tillbaka, dels för kraven, dels för den sjuka miljön. Det blir en helt annan sak när man är hemma, samt mer frihet.
   Det mesta fungerade bra, men jag måste lära mig att hantera maten bättre, det går inte att bara blunda och gå vidare. Jag måste nog planera lite bättre och se till att ha en plan B. Maten är en central del och den måste fungera! Men hur sjutton gör alla friska människor då? De behöver inga mattider eller matscheman... jag är så less på det! Jag vill också kunna vara helt flexibel och lyssna på kroppens signaler.
   Idag, imorgon och torsdag ska jag vara i stallet :) Det är så mysigt nu på sommaren för det är endast en liten skara hästar installade, så allt är så mycket enklare.
   Men jag jobbade med en kvinna som inte kan ha "alla hästar i stallet" (ha ha) Hon är totalvirrig och pratar mest hela tiden, men inget vettigt. Hon är inte noggrann, seg till tusen och allmänt konstig.  Hon vet mina problem, men skulle ändå börja prata om mat, vikt, sjukdom m.m Jag kunde inte säga ifrån, utan gick där och kände mig som en fet padda (som vanligt) "Jag hade också en släng av anorexi när jag var ung... jag blev mätt på ett glas juice...bantade ner mig till xxkg... när jag ser de sjuka tjejerna på sjukhuset kan jag inte med att köpa mitt godis, jag får så dåligt samvete... bla bla bla" Så klantigt! Men men, det är väl "bara" att försöka stänga av.
   En psitiv sak idag var iallafall att jag badade i sjön på kvällen, det var mysigt!

.. och solen skiner! Det känns helt annorlunda idag, tänk vad en natts sömn kan göra :) Till helgen ska jag hem till göteborg och jag är så glad och upprymd över detta. Det blir till att träffa släkt och vänner på löpande band, men jag klagar absolut inte.

Imorgon är det den hemska viktdagen och jag bävar inför detta. Tack och lov ska jag till stallet och då har jag annat att focusera på.

Annars  har jag inget annat att förtälja om dagen som gått... En dag i mängden

Jag har haft det ganska jobbigt de sista dagarna, funderat mycket och beslutade mig till slut för att prova mina egna vingar- att skriva ut mig. Det var ett mycket stort beslut och jag vet att det kanske inte skulle hålla, men jag ville prova och jag trodde verkligen att det skulle fungera bra.
    Föreståndaren lyssnade på vad jag hade att säga och hon ringde sedan upp min remitent på hemmaplan... Svaret var inte till min fördel. Jag är fortfarande inne på LPT (i öppenvård) och vill jag skriva ut mig härifrån så måste jag in på annan sluten psykiatrisk vård i göteborg. Jag blev så besviken och rent av ledsen! Här hade jag gått och tänkt, planerat och hoppats helt i onödan! Jag fick ett nej, sen var min värld upp och ner. Jag bestämmer inte över mitt eget  liv längre, det är någon annan som kan leka med mig som en marionettdocka. Just nu kan jag inte se att detta för något positivt med sig, just  nu vill jag bara krypa under täcket och aldrig mer tita fram, ingen tror på mig i alla fall. (förutom mina underbara vänner och familj såklart)
    Jag skanar alla så  mycket! Jag är så jäkla trött på mitt liv som det ser ut nu, jag är trött på att folk bestämmer över vad jag ska och inte ska göra. Jag behandlas som ett litet barn, och det gör mig galen! Jag måste ta tillbaka mitt liv, jag har faktiskt bara ett.

Fuck you... ja det är det minsta man kan säga till Storma, jag är så trött på henne. Lyssnar på en låt av lily allen som stämmer in mycket bra på min situation. Ok inte fullt ut, men en del. Lyssna på den här.
    En annan låt som ligger mig varmt om hjärtat är "gabriellas sång". Den är bara så fin!

Solen har värmt idag och det märks verkligen på stället när det är fint väder, alla är på bättre humör och det känns lite lättare att kämpa.
    Som jag säkert sagt är det mycket att tänka på just nu, många beslut att fatta... och de kan vara avgörande över hur min framtid kommer se ut. Åh vad jag skulle vilja ha en färdigtryckt "karta" över mitt liv ibland, så jag slipper alla dessa val. Det skulle kännas skönt att kunna titta på den kartan och veta precis vad man ska göra eller vad som händer. Men om man är realistisk... skulle det vara så kul?

Snart är det midsommar och den kommer jag spendera här, måttligt kul måste jag säga. Men men, jag får komma tillbaka till nästa år, och det med råge!

Oj vilken turbulent dag! Några tråkiga besked och några bra... Började väl sådär med "min bästa kompis" vågen i morse. Mycket förundrad åkte jag till stan för att träffa tatueraren och det gick jättebra. Det kändes som han förstod vad jag ville och han verkade gilla idén. Näringsdrycken gick bra, men jag satt och bara stirrade på den en lång lång stund, kanske skulle den försvinna av sig själv? Senare var det dags för lunch... ensam. Usch vad jobbigt det var, jobbigare än vad jag trodde, men jag tog mig igenom det- kanske inte till 100% men jag gjorde det ändå. Det var ett himla velande fram och tillbaka som vanligt, men jag bestämde mig tillslut.

Väl tillbaka i "tryggheten" får jag reda på att jag inte får åka på permission över midsommar. Jag blev såklart jättebesviken och ledsen. Jag saknar mina vänner och familj nåt så oerhört! Men det kanske ligger något i det  som min behandlare säger " backa tillbaka några steg, rätta till och kör på igen" Permissioner kommer.

På sena eftermiddagen fick jag ett samtal av en lärare på folkhögskolan jag sökt... Hon kände igen mig och blev glad över att jag mår bättre och söker till skolan igen. Det är samma skola som jag började för några år sedan, men var tvungen att avbryta pga sjukdomen. Alla skolor jag sedan börjat har jag bara jämfört med denna, och jag har längtat tillbaka! Sände därför in en ansökan, och jag fick reda på att jag är antagen. Jag är så glad! Men jag vet inte om det är rätt..? Är det för tidigt? Gör jag om samma misstag som många gånger förut? Men så kan jag ju inte tänka, då går det aldrig. Man måste våga för att vinna, prova sina vingar och ta lärdom av sina misstag. jag ska fundera lite till, men jag är bra sugen :) Detta livet gör mig to

Nu är jag i ett virrvarr av tankar igen... om det väl börjar tar det aldrig slut känns det som. Som en karusell som spinner snabbare och snabbare. Alla tankar är inte längre ENDAST om mat, vikt och träning, utan kan vara kring livet i stort... Men det är väl ett gott tecken.

Jag och Tigern pratade ut här om dagen. Tack och lov var vi på samma plan och det känns som en sten har fallit från mitt hjärta, jag slipper göra honom besviken. Men fasen, vi passar så bra ihop... egentligen. Men det måste något mer till för att det ska gnistra till, man måste vara kär, och det är ingen av oss. Så vi ska hålla det på det vänskapliga planet, och det är nog vad vi båda vill.

Imorgon bär det av till tatueraren för konsultation. Vi ska måla, planera och kasta ideer över hur mitt nyförvärv ska se ut. Jag har det i huvudet, men måste få ut det på papper. Sweeeet

Ja mamma har väldigt många bra råd! Hon känner mig om någon och vet vad jag går igenom. Därför gav hon mig ett råd som innebar att dricka lite alkohol, men det är bara av välmening. Jag har svårt att tillåta mig att dricka, tillåta mig att ha kul och festa som vilken ungdom som helst. Ska det vara så att man inte vågar, inte kan släppa kontrollen... ska det vara så att man stänger in sig själv för rädslan att vistas bland folk?

Jag blir jäkligt förbannad rent ut sagt när någon komenterar mitt inlägg när de inte vet ett skit om hur min relation med mamma är, inte har en aning om situationen. Jag älskar min mamma över allt här på jorden, så kom inte och snacka skit om henne!

Sitter nu framför datorn på behandlingshemmet igen. Dagarna i värmland var superbra och jag hade det jättetrevligt. Det var mysigt att träffa familjen och bara få vara johanna. Maten gick mestadels bra, men jag vet vad jag ska jobba med nästa gång jag åker på permission. Jag har väl tänkt innan att bara man bestämmer sig så blir det lätt, men tyvärr är det inte så. Man måste kämpa som ett djur. Och bara för att man ställs inför nya val och är i en annan miljö så blir det så mycket svårare.

Igår träffade jag min prins som jag inte sett på flera flera månader. Det var ett kärt återseende och jag blev så glad över att se honom. Gnistan i hans ögon var tillbaka! Vi gick ut på krogen och jag försökte göra vad mamma sagt till mig... att skita i alla dumma tankar och ha kul! Ta några glas som vilken annan människa som helst. So I did that. Och resultatet blev väl inte så lyckat. Även om jag inte drack så mycket blev jag kanonfull. Polisen fick komma efter stängning för ajg var knappt kontaktbar. Jag har inga minnen kring det och det skrämmer mig lite. Bara jag inte har betett mig illa, jag skäms så oerhört. Det är inte direkt likt mig att bli så kanon!

Så nu har jag lite smått panik över att jag faktiskt drack alkohol. Många dumma tankar och jag känner mig superonyttig och äcklig, men det är väl storma som vanligt som försöker få mig at inte gilla livet.

Home sweet home... eller not? Hur som helst är det väldigt mysigt att vara hemma hos mamma och plastpappan igen, men har jag tagit vatten över huvudet? Kommer jag klara detta med maten? Det känns lite övermäktigt just nu, men detr kanske blir bättre imorgon.

Hämtade en av mina bästa vänner på arlanda i dag vilket var väldigt trevligt! Det var väldigt länge sedan jag såg honom nu och det var verkligen ett kärt återseende. Vi pratade en massa i bilen tillbaka till värmland, men det kändes liksom som om vi träffades senast förra veckan.

Imorgon ska jag träffa lite gamla vänner och det ska bli supertrevligt. Kanske ska jag hjälpa till med trädgården en smula här "hemma". Farmor och farfar från norge är här på visit och jag är verkligen glad över att se dem! Saknar dem så.

Måste nog gå och lägga mig nu... klockan är trots allt 00.29 och jag ska upp tidigt imorgon, Frukost :)

Nu har jag äntligen fått börja jobba i stallet igen :) Upp i ottan och cykla iväg till lika morgontrötta hästar. Det känns skönt att få vara lite behövd, känna att man gör något vettigt.

Stämningen i huset är bättre nu, tack o lov! Men man vågar inte hoppas för mycket dock.
Nu i veckan ska det hända en del för mig vilket jag tycker ska bli såå skönt, lite action i vardagen piggar upp.

Har inte så mycket att berätta, har varit lite låg idag, men  det blir nog en bättre dag imorgon (hoppas jag)

...det kan man minst sagt säga att det är i huset just nu. Flera av tjejerna mår dåligt, speciellt en. Hon ser verkligen allt nattsvart nu och hon tycker alla är emot henne. jag känner igen mig så väl och det är väl det som gör ont, jag vill hjälpa henne men vad annat kan jag göra än att bara finnas där. Det är skrämmande att tankarna kan vara så starka och övertygelsen om att alla är dumma i huvudet tar över totalt. Det är då man behöver mycket stöd och hjälp att vända tankarna, men om man inte ser att hjälpen finns eller vägrar ta emot den, hur ska man kunna komma framåt då?

Jag är ganska låg och har varit de senaste dagarna, men vet inte riktigt varför. Men det är ju så att man påverkas av stämningen runt omkring en, på både gott och ont. Jag känner inte av inflammationen längre utan är ganska pigg och RASTLÖS. Hoppas det blir en bra helg, ska försöka komma ut litegrann och andas annan luft. I eftermiddag ska ajg hämta mina inlines! Det ska bli så kul :) Antagligen får jag börja åka lite försiktigt, kanske bya ut det mot en promenad... men sen då jäklar ska jag åka!

nu är jag sådär stressad igen! Jag vill göra så mycket men känner att jag sitter fast. Så fort jag har lite tråkigt blir jag rastlös till tusen och försöker febrilt hitta något att focusera på. Det känns sóm om jag hela tiden måste ha någonting att göra, om än bara på planeringsstadiet. Nu sitter jag här och letar utbildningar igen.... samma visa varje gång. När jag känner mig lite bättre är det alltid skolor jag kollar upp och startar en utbildning lite impulsivt, ven vad blir resultatet? Jo att jag hamnar på ruta 1 igen, eller snarare 0. Men nu känner jag att jag är på G, jag känner att jag kan handskas med mig själv och "storma". Nu vill jag ut och leva! Jag blir tokig på att sitta här och inte göra någonting.
Känslorna och tankarna väller över, och jag kan inte lägga över dem på maten längre...
Snälla låt mig vara, lämna mig nu, jag vill inte ha dig i mitt liv längre. Du har förstört allt för många år, men det räcker nu!

Solen har behagat att åter visa sig på vår himmel. Jag har mest legat ute på en filt och lyssnat på musik och solat. På förmiddagen var jag hos läkaren för att kolla till mina värden och de var superbra! Nu ligger sänkan på 29, vilket är betydligt mindre än 214 :) Om jag får som jag vill så börjar jag i stallet nästa vecka igen.

Hur går det med maten och allt nu då? Ja jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig... Det känns konstigt. Jag har kommit väldigt långt, men jag har en del kvar att jobba med. Men när vet man när man är frisk? När vet man att behandlingen inte längre leder någon vart? Svåra frågor. Är det när man uppnått en viss vikt? -nej. Är det när man kan hantera sina tankar? - ja kanske. Men jag vill inte leva  med mina tankar resten av livet... ska jag bli bra ska jag minsann bli helt frisk. Jag vill inte leva ett halvdant liv med en massa nojjor, fasoner och sjuka beteenden! Men det är mycket att ändra på och många nya vanor att befästa... ett helt nytt sätt att leva, och det skrämmer mig.

Men jag ska fixa det här, på ett eller annat sätt