Saknar familjen
Nyårsafton. Överskattat till tusen. Allt ska vara perfekt, hår, smink, självkänsla, mat, dryck, party... Bara för det är nyårsafton ska allt vara perfekt. Men vem säger det egentligen? Kan man inte bara sitta hemma framför tv:n med en filt runt sig om man så vill? Det behöver inte vara ett sånt ståhej runt allt, det är helt ok med att ha en "vanlig" kväll. Man behöver inte sätta upp skyhöga krav på att allt ska vara på topp!
Jag kommer fira mittnyår på sjukhus... inte det roligaste precis men jag försöker inte tänka så mycket på det. Läget är som det är och jag kan inte göra något åt det, just nu iallafall.
Önskar er alla ett gott nytt år och en god fortsättning!
Hittade en dikt...
Dagar blir nya och livet består
Somliga gråter och andra dom skrattar
Vissa bara går omkring och ingenting fattar
Demonerna dom viskar i mitt öra
Jag springer iväg, vill ingenting höra!
Men på nåt sätt hinner den ändå ifatt mig
Anorexi, fan vad jag hatar dig!
Mot dig måste jag kämpa och slåss
Kommer jag någonsin från ditt grepp komma loss?
Det som står på spel sägs vara mitt liv
Det är hela tiden så jobbigt, mellan oss blir det bara en massa kiv
Jag hoppas att jag snart ljuset ser
Och jag önskar att det väldigt snart sker
© Sofie H
Ny vecka, nya krafter
Det är ny måndag, en ny vecka med nya möjligheter. Helgerna är inte längre lustfyllda och fulla med fester, liv och rörelse... nu är helgerna en lång väntan och ett orosmoment. Det är som om allt går i slow motion. Personalstyrkan är halverad och många av patienterna är på permission så avdelningen är väldigt lugn. Det finns då mer utrymme för tankarna att tränga sig på... så helgerna är inte längre något jag längtar till, men förhoppningsvis ska det bli ändring på det!
Emelie, min vän... det gör så ont när jag läser hur jobigt du har det- kämpa på! Och ta emot hjälpen du får, våga leva.
Jag borde verkligen lyssna på mina egna ord, men det är lättare och stötta andra än sig själv.
Hoppa, släpp taget , våga lev livet fullt ut
Lördagstankar
Tänk att jag fick så fina julklappar. Får ont i magen när jag tänker på det... är jag verkligen värd allt det? Blir även orolig om jag inte tackat tillräckligt, tänk om de tror jag inte är tacksam? Det är jag verkligen! Och jag är så glad över att blev en så fin och mysig jul, tack vare släkten =)
Jag blir så otroligt trött på en patient här, har nämt henne tidigare som en nygammal patient. Hon ska bråka och ställa till scener hela tiden, aldrig är det något som är bra. Hon ska även lyfta fram hennes sjukdom som något hon är stolt över,nästan mallig. "åh vad skönt att du inte vart sjuk så länge, om man tänker på mig som varit sjuk i nästan 20år, det blir MYCKET jobbigare och svårare stt bli frisk" Jaha, så jag ska vara glad över att jag förstört runt sju år av mitt liv? Ska jag skatta mig lycklig som förstört relationer till släkt, vänner och pojkvänner? Nä, jag blir tokig på henne! Hon har bestämt sig för att hon inte kan bli frisk, hon har skapat sig en identitet genom sjukdomen och är fast besluten om att inte släppa taget om den. Det är hennes val.
Killen som kom in här, och som jag för övrigt skrev så illa om för ett tag sen, har blivit en människa. Ja, han har blivit en tänkande och fungerande ung man men humor =) Det är så roligt att se att han blivit bättre och att hjärnan börjar fungera. Tänk om det blir så med mig med? Att när jag blir sjukare så blir jag som en förbytt person, inte johanna längre... HAr svårt att se det så.
Pappa kom förbi en sväng idag. Undrar hur det känns att hälsa på sin dotter på sjukhus? Den känslan kan man nog inte sätta sig in i förän man får egna barn. Den kärleken man känner till sitt barn är nog så fruktansvärt stark, oförtståligt för någon som inte blivit förälder. Tänker ibland på hur jag skadat mina föräldrar, utsatt dem för oro och ljugit dem rätt upp i ansiktet. Jag vet att sjukdomen är så stark och att den tar överhand, det är "storma" som får mig att göra mig själv och min omgivning illa. Men det är bara jag som kan ta befälet och ställa om rutten, styra mot livet.
Jul, jul, strålande jul...
Att fira högtider kan innebära ångest för många... ett nödvändigt ont som måste genomlidas. Behöva umgås med människor man inte tycker om, och spela glad och trevlig. Som tur är så är jag INTE en av dom. Jag älskar min familj och jag älskar våra galna upptåg. Gårdagen var väldigt mysig och oerhört rolig, men vad blir det inte när alla vi träffas he he =) Det var inte en massa krav och inga sura miner. Till och med de mest oroliga fick ro i själen och kunde koppla av och ha det trevligt. Allt gick som på räls, mycket smidigt.
Julklapparna delades ut av två galna tomtar ( mostrar) som bara spexade mest hela tiden, så man fick sig ett par goa skratt! Barnen rev upp klapparna i en väldig iver, men kan man klandra dom? nej, detta är barnens högtid. Men efter kaffet var det dags för den årliga julklappsleken. Paket lades ut ut över hela bordet som vi vuxna samlades kring. Tärningen slogs varm när alla i en iver försökte få 1 eller 6. Sen var det krig! Ta paket från varandra, och här ska man inte vara snäll och försynt- rakt på ha ha ha Två omgångar blev det och jag fick tre paket vilket jag är mycket nöjd med. =)
Maten då, hur gick det? Jo det gick ganska bra... inte 100% men vad ska man begära av sig själv? Vad ska man sätta för krav? Buffé med gående bord... julmat som skulle räcka till ett helt kompani. Kan de bli mer än oroligt? Med tanke på all denna uppståndelse och alla människor så tycker jag att jag skötte mig bra! Vågade dock inte utmana mig själv så mycket, men jag får satsa på nästa år, då jä'vlar
Väl tillbaka på avdelningen möts jag av kramar och leenden. God fortsättning, har du haft det bra osv. Trevligt. Men får även syn på en ny patient. Eller nygammal får man väl säga... hon är här väldigt ofta. in, ut, in, ut. Personen i fråga är iallafall oerhört jobbig, oerhört tjatig, oerhört smal och oerhört eggande. Jag kan inte hjälpa att jag triggas igång av henne. Det är som om en alkoholist eller narkoman skulle sitta brevid någon som drar en lina eller super. Konstig liknelse men för står du tanken? Det drar igång väldiga krafter inom en. Jag ska försöka köra mitt race, sätta skygglapparna på och försöka att inte bry mig.
God jul på dig och god fortsättning
dan före dopparedan
GOD JUL ALLIHOPA
LPT eller ej
Länsrättsförhandlingar är läskiga. Man sitter mitt emot massa människor som diskuterar huruvida man behöver LPT eller ej. Hur ens liv har sett ut, hur man beter sig och allmän sjukdomsfakta är saker de tar upp, och de i krångliga termer och på ett sådant sätt att man känner sig väldigt liten och omyndigförklarad. Det är hemskt då läkaren förklarar ur ett helt annat perspektiv än ens eget, för man uppfattar inte sig själv som sjuk eller att man har ett sjukt beteende. Jag tror detta är vanligt då man sitter och blir granskad av en grupp människor av högre "rang", men känner sig väldigt liten.
I jul får jag permission :) Åker imorgon (tisdag) efter middagen och kommer tillbaka på torsdag till middagen. Det blir en kortis, men jag ska njuta i fulla drag. Dock är det lite genant med sonden som måste sitta kvar, vill inte visa mig med den. Jag vet att jag inte behöver skämmas inför min familj, men jag kan inte hjälpa det.
Seneca
Den gnolande känslan i magen växer
Idag hjälpte jag en av personalen att baka muffins, med hallon :) De blev jättefina, men självklart kunde jag bara titta på dem, absolut inte smaka, no no. När kommer den dagen då jag, utan att tänka, kan ta en bulle eller liknande? Kommer den dagen någosin komma? Som E skev i sin blogg " När ska jag våga hoppa utför stupet, utan att greppa tag i en gren och klättra tillbaka upp igen?"
lördagkväll
Mitt internet strejkar! Jag blir så irriterad så jag snart kreverar. Det är lika segt som det var då internet lanserades för flera herrans år sedan...
Här sitter jag, medan min kära familj är samlade och firar minijulafton uppe i Värmlans skogar. Och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, tyvärr. Känner mig så ensam när jag tänker på hur mysigt de har det, men då är det bara att ringa till dem så stillas den känslan en aning.
Förhoppningsvis får jag åka hem över jul, eller ja.. hem till mormor och morfar tillsammans med familjen. Det beror på vad läkaren säger på måndag men vi hoppas på att jag får åka kvällen den 23:e till kvällen den 25:e, jag kan bara hålla tummarna och sköta mig sedan ligger beslutet i hennes händer.
Många julkramar :)
Vilken röra
Så nu kommer jag vara här och bli "uppgödd" (min känsla) för att sedan skrivas ut till öppenvården. Som en kalv på grönbete. Vad ska jag då välja... vilken väg ska jag gå. Jag vill verkligen bli frisk, men fasen vad svårt det är.
Upp och ner, som en pannkaka
Imorgon kommer överläkarna från BUP anorexi& bulimiavdelningen hit och vi ska diskutera hur min framtida vård ska se ut. Jag är nervös till tusen inför detta mötet för jag känner sig så liten i deras sällskap, självkänslan är i botten och jag vågar knappt föra min talan. Vart jag än ska senare så måste jag besluta mig för att släppa taget, göra behandlingen fullt ut och stå ut ialla tankar och känslor som kommer. Det är väl så att jag tror att jag kan bli frisk utan att nå normalvikt, men det är nog en anorektisk dröm som inte går att uppfylla, eller?
Inte nog med att jag kämpar som ett djur här, utan jag ska ha dåligt samvete för att jag mår dåligt och får ångest. Jag har fått skäll av personalen för att jag blir ledsen i de andra patienternas närhet eller om jag får en ångestattack ute på avdelningen. De blir även irriterade för att jag är så osäker och frågar ang. maten. Jag förstår att andra patienter kan påverkas negativt om man är ledsen eller så, men det är inte direkt min mening och jag gör det inte med flit. Ibland kan jag bara inte stå ut, det bubblar över totalt.
Annars har denna dagen vart ok, det har funnits några små ljusglimtar iallafall.
Slutkörd
Idag hade jag ett läkarsamtal och som vanligt blev det inte till min (stormas) fördel. Sondnäringen byttes till en extra energirik för att jag inte har gått upp exakt så mycket som de vill denna veckan. Såklart fick jag panik och blev livrädd; ångesten rev och slet i mig och gråten flödade. Det var längesen jag hade en så stor ångestattack. Förmodligen var det resultatet av att jag samlat på mig massa småsaker också, då kommer allt på en gång som en stor bomb senare.
Kära T kom på besök. Jisses vad hennes mage har vuxit och snart kommer den lille ut :) Jag är så nyfiken på vad det är för kön och hur krabaten kommer se ut. När jag tänker på bebisar så är det med en skräckfylld förtjusning, men nån gång i framtiden kommer jag nog också att stå där med tjock mage och planera hur barnrummet ska inredas.
Ny dag- ny start
Imorgon blir det ett nytt läkarsamtal där en ny bedömning kommer att ske, huruvida jag ska vara kvar eller ej. Hoppas jag får åka hem, är så less på det här stället så jag spyr. Men det blir ändå en trygghet på något sätt den här fyrkantheten, och det kanske är nödvändigt.
Jag vill tacka för alla fina och peppande kommentarer jag får- de är värda guld!
söndag
Är det meningen att man som 22åring ska åka in och ut på sjukhus och behandlingshem? Är det meningen att man som 22åring ska få ångest av att äta och av att inte motionera? Är det meningen att man som 22 åring vara nära att dö?
Nej, jag tvekar på det. Det är nu, mitt i livet, som man ska öppna ögonen och se allt vackert, släppa oron och ta vara på dagen. Leva fullt ut!
Vill inte vara med längre
När jag mår såhär så vill jag inte fortsätta kampen, vill bara sluta. Jag vet att det låter konstigt/oförståligt, men det är mina känslor. Det skulle vara underbart att slippa äta, känna sig ren och vara tunn... tunnare, tunnare och tunnare. Sen finns det inget kvar mer än skelettet. Men johanna då dör man! Ja, det är Storma som pratar, men gud va stark hon är nu.
Beslutsångest
Att det kan vara så svårt att fatta beslut... Ända sedan jag var liten har det vara en hård nöt att bita i, det här med beslut. Det är som om tankarna aldrig kommer fram till något svar, aldrig blir nöjda. Ständigt snurrar det det och jag kan inte heller sätta fingret på VAD jag vill komma fram till. Jag vet inte vad alla dessa tankar bottnar i, vad grundtanken är. Men det kanske inte blir lättare om jag visste det.
Några av besluten jag måste fatta är huruvida jag ska behålla min lägenhet eller inte. Den är jättesöt och trevlig, men liten. Väldigt liten ( näst intill klaustrofobiskt). Det känns jobbigt att det aldrig finns någon där när man kommer hem och inte någon som slammrar i köket eller spolar i toaletten. Det finns inte någon man äter frukost med eller någon man lagar middag till. Aldrig heller någon som stör när man försöker sova.
Men vad är då alternativen?
' flytta hem till pappa
' flytta hem till mamma
' flytta ut till öarna (i en annan lägenhet)
Jag skulle helst vilja bo med mamma det ska jag inte sticka under stolen med. Men dom bor ju i Värmland och där vill jag inte bo, eller? Jag vet ju faktiskt inte!
Hem till pappa är ett annat alternativ, men inte heller det är jättelockande. Jag vill klara mig själv, njuta av att bo ensam men det kanske är lite tidigt? Jag kanske behöver någon som bara finns där, en trygghet. När man är själv blir det lätt att Storma tar allt för stor plats.
Måste försöka att lägga dessa tankar på is ett tag. Jag kan ju faktiskt inte göra något åt det nu iallafall. Jag sitter där jag sitter och får ta dagen som den kommer.
ännu en grå dag
Ringde över till BUP (anorexi&bulimi avd.) och hörde ifall min remiss kommit in. Jo då, det hade den visst, men den kommer inte behandlas förän jag är utskriven här ifrån. *skakar på huvudet* Borde de inte behandla den nu så att glappet utan vård inte blir så långt? Men det är vården i ett nötskal. Men jag tror att jag bestämt mig för att söka vård på Capio Anorexicenter i Varberg... Jag har ju varit där förut och vet hur behandlingsupplägget är. Nu väntar en lång process med specialremiss som måste skrivas på av överläkaren och godkännas av vårdslussen. Efter det ska jag på bedömningssamtal och sen vänta på ledig plats. Detta kan ta åtskilliga månader. Hur som helst, vilken behandling det än blir, så måste jag besämma mig. Följa programmet fullt ut och sen hålla fast vid det hemma. För till syvene och sist är det bara jag som drabbas i slutändan. Och vill jag bli frisk måste jag den vägen vandra!
Kvällsfunderingar
Jag tror medicinerna börjar göra verkan nu. Ångesten kommer med glesare mellanrum och inte med samma styrka- *peppar peppar* Men rätt som det är, när man minst anar det, slår det till rejält! Men jag lever för stunden.
Snart är det jul... älskade fruktade jul. Visst är det mysigt med alla ljus, paket och glada miner, men under ytan finns oro, stress och ångets. Alla ska vara så glada, allt ska vara perfekt och julklapparna ska vara många och överaskande. Sen är det den där julmaten.... vad mer behöver jag säga? Det sitter som en sten i magen av oro inför detta. Jag ska hålla skenet uppe och samtidigt äta bra. Jag vet att det bara är familjen och att alla vill mig väl, men jag kommer inte undan det faktum att jag kommer bli granskad. Önskar det bara kunde vara avslappnat och mysigt, men det är inte helt omöjligt!
Herregud, det är redan den 9 december. Tiden går verkligen fort.
ett steg mot verkligheten
söndagkväll
Dagen har varit bättre än igår och den har flutit på ganska fort även om jag inte gör något speciellt. Timmarna går långsamt, men rätt som det är ska man gå och lägga sig. Det är väl i och för sig bra när man är på ett sånt här ställe.
Imorgon kommer överläkaren tillbaka och det ska förhoppningvis ske en ny bedömning om min "behandling" denna veckan. Undrar om jag får åka hem? Jag vill hem, men är samtidigt nervös inför det. Ska jag hem till lägenheten då? Eller kanske till pappa? Ja ja, en dag i taget som en vis person brukar säga :)
Over and out
Storma skricker - FETTO
Vad fan ska jag göra med mitt liv? Ska jag alltid må dåligt, vara beroende av andra och slita med/mot Storma? Hur kommer det se ut i framtiden och vilka val ska jag ställas inför? Ett av de första besluten jag måste ta är ju om jag ska bli frisk eller inte? Och inte bara frisk kroppsligt utan fri från ångest och destruktiva takar. Kan man bli det? Fri... eller ska jag alltid behöva ha dessa tankar, tvång och fobier?
Hoppas på en bättre dag imorgon
Tänkvärt!
DIN KROPPS 10 BUDORD
1. Du skall inga andra kroppar hava förutom din
Du får bara en kropp i det jordiska livet. Var rädd om den. Ät rätt och rör på dig då och då, så blir du och din kropp ett bra team i många år framöver.
2. Du skall icke missbruka maten
Maten är inte din fiende, den är din vän. Bra mat ger dig energi och skönhet. Ät mat som innehåller vitaminer, mineraler och kalk.
3. Tänk på vilan
Din kropp behöver inte bara mat för att må bra. Du behöver sömn också. Minst åtta timmar per natt.
4. Hedra din kropp och ditt inre
Du är bra. Du är unik. Du duger - precis som du är. Tro aldrig något annat.
5. Du skall icke dräpa din livslust
Att få vara människa. Att gå omkring på jorden. Här och nu. Vilken gåva, egentligen! Låt inte negativa tankar om din kropp förpesta ditt liv. Att leva är härligt, trots allt.
6. Du skall icke begå brott mot din kropp
Utsätt den inte för svält, kräkningar och alltför hård träning. Du misshandlar dig själv och hamnar lätt i onda cirklar som är svåra att bryta.
7. Du skall icke stjäla självförtroenden
Tänk på att en klumpig kommentar om någon annans vikt, breda bak, gropiga lår eller små bröst kan lämna djupa spår. Den du kritiserar kan få dålig självkänsla och börja tycka illa om sin kropp.
8. Du skall icke bära falska ideal i din hjärna
En perfekt kropp. Smal midja, stora bröst och långa ben. Det är många tjejers (och killars?) dröm. Men barbiedockor är just det - dockor. Verkliga, levande kvinnor och män ser ut som människor och har kroppar med varierande utseenden.
9. Du skall icke vilja byta din kropp mot någon annans
Tror du att du skulle bli lyckligare om du vore smalare, tjockare, längre eller kortare? Att önska att du hade någon annans kropp är bara slöseri med tid och energi. Var nöjd med den kropp du har i stället och ta hand om den.
10. Du skall vara nöjd med ditt utseende, din vikt och din storlek,
samt dina bröst, mage, rumpa och lår
- Det är du värd!
Hur länge ska man behöva falla innan man tar mark?
Det har kommit en ny patient idag, en kille. Det är vid sådana tillfällen man får upp ögonen en aning. När man hör hans resonemang och tankesätt börjar man inse hur galet en annan tänker. Beter jag mig på liknande sätt? Är mina tankar så sjuka som jag ser att hans är? Stackars de som finns i min omgivning... de måste ju vara måttligt trötta på mitt resonemang. Kan det vara så att mina tankar och känslor inte stämmer överens med verkligheten? Är det så att personal och anhöriga faktisk har rätt? Självklart vill jag lita på och tro på alla omkring mig, men det är ändå så starka krafter inom mig som säger annorlunda- allt för att få mig på fall.
Nu börjar dagarna bli otroligt långa! Rastlösheten och tristessen tar allt större plats och jag blir smått tokig på att vara här. Förhoppningsvis kommer jag inte vara här länge till. Överläkaren kommer tillbaka nästa vecka och då sker en ny bedömning huruvida min "behandling" ska se ut.
Usch, vad jag saknar mina vänner... vill vara en del av deras vardag, dela glädje och sorg med dem. Men hur ska jag kunna det om Storma har en så stor del av mitt liv? Hur ska det gå till då jag hela tiden siter inne på olika sjukhus eller behandlingshem? Jag måste komma framåt, måste bli fri så jag kan umgås och leva som alla andra. Dock finns det en rädsla inom mig: Tänk om ingen finns kvar? Tänk om jag, när jag blivit frisk, står där ensam? Då lockar det att vara kvar i Stormas klor, då vet jag hur det känns och vilka som finns omkring mig. Herregud det låter helt sjukt! Jag förstår inte ens hur jag tänker själv!?
Vikten går upp i en väldig fart- är livrädd!
En dag likt alla andra
Försöker dock ha saker att focusera på så man slipper tänka allt för mycket på det som är jobbigt.
Jag brukar säga att dagarna är långa men veckorna går fort.
Efter lunch kom L på besök, tack och lov för en vettig människa :) Det betyder så mycket att få bolla friska tankar
och prata om annat- livet där ute!
Förnyad Jantelag
- Du är någon
- Du är lika god som någon annan
- Du är lika klok som någon annan
- Du är lika bra som alla andra
- Du vet lika mycket som någon annan
- Du är bättre än alla negativa, pessimistiska människor
- Du duger till allt du företar dig
- Skratta så ofta du kan
- Många människor bryr sig om dig
- Du kan lära och utveckla andra.
15:17
Men vad är det som gör att en människa drabbas av ångest medans en annan slipper? Vem är det som bestämmer vilka här på jorden som ska lida av dålig självkänsla och ständig oro? Är det något som är förutbestämt vid födseln? Att lilla Lisa ska drabbas av bulimi, Sven ska så småningom lida av tvångssyndrom och Per ska vid vuxen ålder ha alkoholproblem?
Vem/ vad är det som bestämmer en människas öde? Mycket kan ligga i uppväxten (och det är många som delar den tron) men jag vet inte ifall jag tror helt och fullt på det. Och det är nog så att det beror väldigt mycket från person till person, man kan inte säga att "såhär är det" till en stor grupp människor, vi är ju faktiskt egna individer- ingen är den anda lik.
Träffade sjukgymnasten idag. Hon är så himla mysig och man kan inget annat än att känna sig trygg i hennes närvaro. Jag träffade henne mycket sist jag låg inlagd här på denna avdelningen och jag ser fram emot att börja träffa henne igen. Vi gick igenom hur vi ska lägga upp vår tid, vad vi ska focusera på. Sist hade vi ett litet minigympa program med sträckningar och böjningar- typisk kroppsmedvetandeträning. Men nu vet jag inte om läkaren sätter stopp för det, jag får ju bara sitta still i princip. Känner mig som en fet soffliggarpadda som bara går upp och upp och upp i vikt. Det känns ju lite bättre om jag får röra på mig lite grann, så inte mina muskler förtvinar helt.. OOh oh, där kommer Storm men dunder och brak... Det är lättare att se när hon slår till då jag skriver, ser då hur galet det ser ut. Men i mitt huvud är det ju så verkligt och sant.
over and out
***arrrgghh***
Piss, skit, helvetes jävla apskit!
Det har varit en sjuhelvetes dag idag och det har kännts som om jag vill ge upp- totalt.
Men nu när jag satte mig framför datorn och läste kommentarerna jag fått på bloggen, så liksom vände det. Då fick jag lite ny kraft- ny styrka att kämpa vidare. Tänk vad lite det krävs ändå för att vända en människas negativa tankebanor.
Så jag vill tacka för all stöttning jag får- det är guld värt!
