snuttefilten

Ännu en dag som lider mot sitt slut, ännu en dag som gått obemärkt förbi. Mina dagar följer samma mönster och lämnar inga intressanta spår. Jag har pratat lite mer med kvinnan som jag annars bara stör mig på... hon är ganska trevlig egentligen, om man bortser från matsituationerna. Hon är en helt vanlig kvinna med åsikter och värderingar, men det är gömt bakom ätstörningens hårda skal.Blir man så tråkig? Så grå och trist att inga vänner orkar mer? För hur länge orkar omgivningen? Det måste vara påfrestande att som utomstående bara se på.

Den lilla flickan gråter när ingen ser på. När ingen ser på så faller hennes lårar likt dagg en tidig vårmorgon. Ingen vet hur hon innerst inne mår, kampen som hon dagligen för mot det Onda. Om hon vågat skulle hon berätta om sina känslor och tankar, öppnat upp sig och förtälja allt. Ingenting skulle vara osagt och heller inga vita lögner. Men det Onda säger att ingen bryr sig. Hon kan tala tills hon stupar, men ingen kommer se åt henes håll. Det Onda ser till att flickan stannar kvar, av rädsla för det okända stannar hon kvar i den falska tryggheten. Den hon känner till.