snuttefilten

Satt och pratade med en gammal bekant förut. Vi låg tillsammans på Löwenströmska sjukhuset i stockholm för ett par år sedan. Jag har nu tagit en resa tillbaka i tiden och minns hur det var då. Det har verkligen gått som en berg o dalbana och jag har fått kämpa med mycket ångest och oro genom tiderna. Mycket har jag redan glömt... kanske kroppens försvarsmekanism som hon sade.

Det har gått många år nu, allt för många som stulits från mitt liv. Hon mår idag bra och har friskförklarat sig själv. Jag är så glad för hennes skull! Hon bor tillsammans med sin sambo, en hund och en katt. Varför skulle inte jag kunna leva och ha det bra jag med?

En annan tjej som legat med mig i stockholm bor idag i USA, är mamma och lever ut sina drömmar. Det får mig att blicka framåt, att ifrågasätta mitt nuvarande leverne. Hur kommer det sig att det blivit såhär?

Ännu en tjej som jag låg inne tillsammans med var klassad som ett hopplöst fall, och jag trodde faktiskt inte att hon levde idag. Hon var den magraste jag sett då, men hennes liv tog en vändning och hon mår bra idag! Och det fick mig en tankeställare kan HON, då kan jag med