Ny vecka

Nu är ett datum satt... nästa onsdag, den 18:e, åker jag till sveriges baksida (stockholm). Förhoppningsvis blir jag utskriven några dagar innan så jag hinner packa och hälsa på några vänner. Jag vet ju inte när jag kommer tillbaka till göteborg nästa gång :S

Storma har varit stark idag, ihärdig och elak.

tokigheter

Rubrikerna snodde jag från: E:s blogg, som i sin tur snodde det från mammabeckas blogg

Sydsvenska Dagbladet:
Våldtäktsman dömd till 2 år i Eslöv
(Fy för att tillbringa 2 år i Eslöv!)

21-åringen anhölls misstänkt för grov stöld av åklagare.
(Åklagare är hett eftertraktade på Svarta börsen har jag hört!)

Nordvästra Skånes Tidningar:
Mannen dog medan kvinnan avled.
(Och skillnaden är...?!)

Örebrokuriren:
Gynekolog hittade knarkgömma.
(Var undrar man genast?!)

Svenska Dagbladet:
Färre gökar i södra Sverige.
(Vilket låter märkligt med tanke på hur många barn som fötts hittills i år!)
Ingen av de omkomna hade livshotande skador(Istället dog de av...??)

Upsala Nya Tidning:
Högsta Domstolen prövar manlig omskärelse.
(Tur att man inte är anställd där...)

Bergslagsposten:
Inga spår efter skidåkare.
(Han måste ha flugit fram)

Huset som brann ned till grunden blev totalförstört.
(Nähä...?)

Ölandsbladet:
Mindre poliser till Borgholm.
(Vad är maxlängden?)

Helsingborgs Dagblad:
Vi skriver alt dåligare.
(Det jör vi vel inte!)

Dagens Nyheter:
Audis dieselversion av A8 imponerar med sin låga bensinförbrukning.
(Inte undra på!!)

Expressen:
Svältdöd blir vardagsmat.
(Vad blir då festmat?)

Dagen:
Lam pojke bortsprungen.
(Hur lam var han sa du?)

Aftonbladet:
Arbetslösa har rätt till dagisplats.
(Då är de ju åtminstone sysselsatta!)

Polisen grep torsk i fiskhamnen.
(Var hittar man annars torsk?)

Storgråtande bedyrade den 30-åriga porrstjärnan sin oskuld.
(Yeah right!)

Östersundsposten:
Krockade med älg på motorcykel.
(Åker älgar motorcykel...?)

Metro:
Yrkesmördare misstänkt för mord.
(Vadå, han gjorde ju bara sitt jobb!!)

Tre greps för våldtäkt på Finlandsfärja.
(Hur stor är sannolikheten att det finns TRE män som tänder på
Finlandsfärjor??)

Seg söndag

Nu börjar nedräkningen så smått... lite mer än en vecka kvar tills färden styrs mot Stockholm. Jag tänker väldigt mycket, för mycket, och går emot mitt egna favorit ordspråk " man ska inte måla fan på väggen..." Utan jag gräver mig allt djupare ner i tankarna, vrider och vänder på dem, utforskar minsta vrå. Jag måste lära mig att låta tankarna flyga förbi,utan att lägga någon nämnvärd kraft vid att analysera dem. En terapeut jag hade när jag låg i Varberg hade liknelsen:
" Tänk dig att du är en busschaufför. Du kör bussen samma runda varje dag och trivs med det. En dag kommer det på en herre som vill att du kör en annan väg, för att släppa av honom. Detta skulle innebära att du måste köra en stor omväg och att de andra passagerarns kommer bli sena. Du säger till herren, vänligt men bestämt, att det inte går för sig. Han börjar då gorma och skrika åt dig och begär att du ska köra honom dit han vill. Du har nu två val... Antingen kör du omvägen för att släppa av herren, och de andra passagerarna blir lidande. Han kommer då fortsätta att ställa detta kravet, dag efter dag, då han vet att du gör som han säger. Eller så kan du be honom att sätta sig, för du kommer köra din rutt, utan några omvägar,vad han än säger. Herren kommer gapa och skrika åt dig, men om du fortsätter med ditt utan att göra honom till viljes, så kommer han snart att inse att han inte kan utnyttja dig. Och snart åker han inte med dig längre."  Försök se herren som en ond tanke, se hur den kommer men bry dig inte om den utan fortsätt med det du höll på med. Då kommer de dumma tankarna snart att lugna ner sig och sedan försvinna.

Full rulle

Idag har jag haft många bollar i luften, och många nya intryck har det blivit. Efter lunch kom pappa och hämtade mig. Vi åkte in till stan för att inhandla garn till min stickning... men såklart fanns inte den färgen kvar och de kommer inte beställa nytt förän i slutet av hösten *suck* Gick till två andra garnaffärer men garnet lös med sin frånvaro.

Sedan bar det av till min lägenhet där vi plockade ut alla kläder, böcker och småsaker. Även skafferiet och kykskåpet rensades ut... herrugud vad mat jag hade. Som bara stod där. Efter några timmar var vi klara och det är otroligt hur mycket saker det får plats i en sån liten lägenhet :P
Tack pappsen för att du är så snäll och hjälper mig!

Pappa ville gärna gå ut och äta. Visst sa jag, även om det tog emot en del... det är ju så jobbigt och det krävs en enorm viljekraft för att klara det. Iallafall gick det ganska bra, kunde gått bättre, men jag får vara nöjd med att jag klarade av att vistas på en resturang och peta i mig iallafall lite. Ett steg i rätt riktning :)

Väl tillbaka på avdelningen släppte spänningarna och jag blev så ledsen och rädd. Ångesten rev inuti min kropp. Varför kan jag inte svara på. 

Nu efteråt känns det bättre, men fy vilken tung dag.  

Lite roligheter...

Jag satt och bläddrade lite i Amelia för en stund sen. De hade lagt ut en massa länkar till youtube som ska få en att vika sig av skratt. Då jag inte hade nåt vettigt för mig såhär på kvällskvisten, gick jag in och kollade på några klipp. Så sant som det var sagt skrattade jag hysteriskt :) De är ju bara för söta. Kolla här

Ny patient

Nu har den nya tjejen kommit. Som vanligt har jag gått och varit orolig i onödan... hon är jätte gullig och sköter sig på bästa sätt. Självklart är jag där och jämför mig " Hon är sååå mycket smalare än mig, jag är tjock" dessa tankar mal ständigt i mitt huvud. Den nya patienten, A, är ganska lång och mager men är supertrevlig och rar. Hon är 28 år och har precis blivit färdig gymnasielärare. Det känns som vi kan komma bra överens och pusha varandra åt rätt riktning. Jag är glad att det kom en sån bra tjej, men jag har väl fått blodad tand efter "ragatan"

Veckovill...

Det känns verkligen som om det är lördag idag, vet inte varför, det är bara en känsla. Jag hatar när man inte har riktigt grepp om vardagen! Men, andas i fyrkant och tänk positivt.

Imorse väckte de mig kl. 06.30 för vägning- Usch vad jag inte gillar att gå upp så tidigt, jag är en riktig kvällsmänniska. Det gick väl sädär... jag har ju tagit bort näringsdryckerna nu så jag gick ner några ynka hekto, men även en frisk människa pendlar lite i vikt från dag till dag- tror inte det är "på riktigt". Fortsätter det så sätter de in näringsdrycker igen *grrr*






Jag och sjukgymnasten var ute på en promenad nu i eftermiddags, det var såå skönt! Inte på flera veckor har jag fått
andats frisk luft och sträcka lite på benen. Vi gick även förbi affären och inhandlade den obligatoriska keson :)

Det har pratats lite, personalen emellan, och jag har inte kunnat motstå att lyssna med ena örat. Troligtvis kommer det
en ny patient med ätstörningar. Det knyter sig direkt i magen och jag mår nästan illa. Antagligen är jag så rädd för att
påverkas negativt. Sen om hon är i dåligt skick väcker det också en massa tankar och känslor. Tänk då hur jag kommer reagera med 11 andra patienter med liknande problematik... hur kommer jag reagera då? Jag vet ju hur det gått förut. Nu när jag har gått upp i vikt känns det som om jag inte är värd vård längre, att andra gottar sig i min viktuppgång och ser ner på mig. Jag är helt enkelt rädd för vad andra tycker om mig... att jag är en dålig männsika för att jag inte är så tunn längre.
Konstiga tankar


Nya vanor- ångest

Nu har jag ändrat lite på frukostalternativet. Varannan dag ska jag äta ett kokt ägg istället för mackan. Idag var det första gången, och jag klarade det :) Det kändes jättejobbigt, men jag måste utmana mig.


Ska jag skratta eller gråta?

Idag skrevs mitt hatobjekt ut! Men såklart skulle hon bråka in i det sista. Jag blir så trött på henne, denna tragiska människa, och är sååå glad över att hon inte är kvar. Usch, får man lov att säga såhär, vad dum jag känner mig.

S ifrån Vårdslussen ringde mig idag. Hon berättade att hon tagit kontakt med de andra i teamet och diskuterat "miit fall" och de hade där och då beslutat att jag ska få åka til behandlingshemmet i Upplands väsby. Det knöt sig i magen- men av glädje och jag tackade henne flera gånger för att hon tagit sig tid och verkligen hjälpt mig. Då vi lagt på sprang jag ut till personalen och berättade nyheten. De lös upp och kramade mig flera gånger- "grattis johanna"

Nu vet jag inte riktigt om jag ska vara glad eller ledsen...? Självklart vill jag åka till Stockolm och bli fri(sk) men Storma vill det absolut inte. Hon gör allt för att få mig att stanna hemma, sätter till alla medel för att få mig på andra tankar- välja sjukdomen. Men det tänker jag inte göra, jag lyssnar inte på hennes lovord/bestraffelser längre- jag ska framåt.

Nu är jag nervös... tänk om det inte alls kommer vara bra. Tänk om det blir en tävlan om vem som är sjukast.. att man kämpar i fel riktning. Jag hoppas verkligen att det är motiverade patienter som puschar varandra framåt. Giv mig styrka att gå min väg och skita i andra.

Äntligen...

Imorgon skrivs ragatan ut, det känns så jäkla skönt!

Usch, fy och blä

Usch, där är en riktig tjockisdag idag. Klämmer på min mage och blir bara äcklad och ledsen :(
Näringsdryckerna blev borttagna efter läkarsamtalet, men jag tror ju jag kommer fortsätta upp i vikt av maten. Jag litar inte alls på att man kan äta såhär mycket och stå still i vikt. Måste lära mig vad ett "normalt ätande" är.

Jag tycker det är J'vligt dåligt av dem på östra att säga att du bara ska hem E, när det går så dåligt. Man behöver ju hjälp med motivationen- det är inte något som kommer av sig själv, speciellt inte när man är i ett så dåligt skick. Jag önskar jag kunde göra något för dig vännen... kan bara sända en kram och önska att du kämpar på åt rätt håll.

Nu är det äntligen klart...

och det känns som om en sten släppt från mitt bröst. Jag har bestämmt vem av aspiranterna som ska få hyra min lägenhet. Det var inte lätt kan jag säga... Vägde för och emot, positivt och negativt... försökte rangordna alla fyra, men det gick mindre bra. jag tänker alldeles för mycket med hjärtat, vill att alla ska bli glada och nöjda- men det fungerar inte riktigt i detta avseendet. Sen har vi min beslutsångest, som verkligen inte underlättade beslutet.

Hur som helst litade jag på min kvinnliga intuition och valde den som känndes mest "rätt" helt enkelt. Det blev en 20-årig tjej som studerar på folkhögskola. Hon verkar lugn, ordningssam och trevlig- någon jag kan lita på. Känner mig dum att behöva säga nej till de andra tre dock.

Annars har dagen varit ett rent helvete... ångest, oro och ledsamhet har tagit all min kraft. Men som tur är så gryr en ny dag efter denna.

..::``::..

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

/Ingemar Olsson


Dagens stapatser...

Fyra tappra ungdomar kom från landets alla hörn för att skåda min *underbarat ljusa paradvåning belägen högst upp med ljuv utsikt.  De fattade alla tycke för *den vackra etagevåningen och ville gärna bli den utvalde som ska få chansen att entra den. De fick en gedigen rundvandring och jag visade dem alla bekvämligheter och den natursköna omgivningen. Troligvis var de nöjda med min proffesionella guidning för de visa alla ett nöjt leende på läpparna.
Imorgon faller domen.

*Egentligen en liten liten etta utan några faciliteter

Detta är sant

När vi läser en modetidning, tittar på tv eller går på stan så överöses vi med budskapet- snygg och smal = lycklig
Man ska dock inte tro på allt man ser, verkligen inte. Bilderna i en tidning är sällan äka, utan retusheras till perfektion. Jag var inne och tittade på en blogg här om dagen, och hon hade lagt upp före och efterbilder där personerna i fråga hade retuscherats. Ganska spännande att se  faktiskt. Kolla här.

Förbannad... igen

Jag kan inte sluta att att störa mig på C, alltid ska hon försöka lura personalen, klaga eller bråka. Hon kan i princip aldrig vara nöjd med någonting. Nu har hon kommit på ett nytt "trick" och tror hon är smartast på denna jord.... Hon tar de sista tuggorna av maten och sväljer inte ner det, utan spottar ut det i ett papper när hon gått från bordet. Alla ser vad hon sysslar med, vilket hon inte tror. Jag vet att jag också har betett mig illa i perioder, men vad sjutton- hon är 40 år gammal, väx upp!


Salig...

Jag är alldeles varm inombords. Den lilla flickan var bedårande, en av de sötaste bebisarna jag träffat! Therese har varit så duktig och jimmy har funnits där vid henne sida och stöttat. Vi såg lite klipp av när de filmat förlossningen... det riktigt skär i hjärtat när man ser någon  man tycker om ha sådär olidligt ont. Stackarn. Men nu är det gjort och nu ska de skapa sig en ny vardag med nya rutiner och nya vanor. Någon gång ska jag också ha barn :)


Nu har hon kommit till världen!

Igår kom hon, den lilla prinsessan. Therese och Jimmy är två stolta föräldrar och jag önskar dem lycka till med hela mitt hjärta! Snart ska jag åka och hälsa på dem på sjukhuset och titta på underverket :)

Idag har jag spelat yatzy- mitt nya tidsfördriv. Jag fick tre stycken yatzy på ett spel! Rekord :)  Det är oerhört roligt att vinna tycker jag :P

Att få använda sin kropp och helt underbart, att få känna sina muskler arbeta. Efteråt känner man sig glad och tillfreds. Idag var jag hos sjukgymnasten och tränade lite styrketräning, för att så smått bygga upp min kropp igen. Jag gillar verkligen henne och hon har mitt fulla förtroende. Det finns de människor som har en värme inom sig som de gärna delar med sig av, utan att kräva någonting tillbaka. Hon är en sådan... man kan prata med henne om allting.

Nu sitter jag och väntar på att en kompis ska komma och hämta mig, sen bär det av till BB :)

Värme

Tack för era kommentarer på gårdagens inlägg- det värmer :) Såklart är det roligare att umgås med en person som kan tänka klart och kan focusera på annat än mat, vikt och motion. Jag kan bara gå till mig själv... hur vill jag att en vän ska vara? Allt som du vill att andra ska göra för dig, ska du också göra för dem.

Jag har bestämt mig... Får jag en plats på behandlingshemmet så tar jag den. Det får ta den tid det tar helt enkelt.

Nu kommer bebisen snart

Önskar Therese och Jimmy lycka till. Nu är bebisen påväg och gör så att therese har väldigt ont. Jag hoppas verkligen allt går bra och att det så smidigt som möjligt. Går som på nålar här!

Ringde M som har hand om behandlingshemmet och fick svar på några frågor jag gått och grunnat på. Det känns lite jobbigt och nervöst inför att åka dit... man anpassar/ vänjer sig vid en behandling, även sjukhus, och ska man bryts upp och starta en ny behandlning med nya regler, nya människor, och nya tankesätt är risken stor att det blir väldigt jobbigt. Men vid det här laget vet jag ett det är en inledningsperiod som är väldigt jobbig, men när man fått smälta allting känns det bättre. Det blir en vardag och snart har man vänjt sig vid den också.

Det känns otroligt tufft att åka ifrån mina vänner och familjen. Jag vill vara en del av deras liv, finnas där i glädje och sorg med dem... Men nu sitter jag här och ser livet gå förbi, det gör mig ledsen. Det kan vara ett år jag blir borta... tänk om de inte finns kvar när jag kommer tillbaka, tänk om jag mist dem? Är det värt att åka då?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0