snuttefilten

Just nu sitter jag och chattar med några nyfunna vänner :) Väldigt kul måste jag säga. Det är viktigt att hitta annat att focusera på. Fylla ryggsäcken med nya positiva saker nu när man tagit bort den negativa packningen.

Idag kom den nya tjejen... hon är supertrevlig och jag tror detta kan bli riktigt bra! Vi har mycket att prata om då vi har liknande intressen och varit på samma behandlingar. Min oro var obefogad- som vanligt!
På onsdag kommer det ännu en ny patient... även henne hänner jag till sedan tidigare. Fasen, jag tror vi kommer bli en bra grupp ;)

Jag har inte skrivit på ett tag, som ni antagligen märkt... det har varit mycket det sista. Mycket ångest och många hjärnspöken att ta itu med. Det har inte varit lättare med inflammerade fotleder, då jag i princip bara fått ta det lugnt. Nu är det dock bättre, både med fötterna och psyket. Känns som jag fått lite rätsida på mitt tänkande och jag kan kämpa framåt igen.

Nästa vecka kommer två nya patienter. Jag vet vilka det är, på både gott och ont, men jag hoppas det kommer bli bra och att vi kan stötta varandra åt rätt håll. Risken finns att den här sjuka jämförelsen startar- en omedveten tävlan om vem som är sjukast, smalast eller har mest ångest. Jag är trött på det där!

Kanske ska det komma en tjej lite längre fram som jag är lite bekant med... hon har det jättejobbigt hemma och har gått ner sig totalt sen vi sågs sist... jag är lite rädd för att hon ska komma hit och ev påverka mig negativt. Jag vet ju hur det blr när någon är väldigt nedången och har sjukt beteende, det blir sju resor värre för en själv. Här kan man inte vara i ett för dåligt skick har de sagt... då ska man vara på slutenvårdsavdelningen först... Fasen vad jag orar mig hela tiden.

Solen har iallfall behagat att visa sig en aning de sista dagarna :) Allt blir så mycket lättare när vädret är bättre, som om ångetsen hämtar kraft ur gråa moln och disigt väder.

Längtar efter våren!

Jaha då har jag tillbringat större delen av dagen på akuten då... alltid lika spännande.. not! Det har värkt nåt så fruktansvärt i anklarna/fotlederna och de har varit rejält svullna, så vi åkte till akuten för att kolla upp saken. Det visade sig att jag hade en inflammation i slemsäckarna i fotlederna ... låter allvarligare än det är. Förhoppningsvis går det över snart, men med lite hjälp av några tabletter jag inte minns namnet på.
Annars har jag hunnit med ännu en ångestattack och allmän oro- underbart. Men det går upp och ner, jag får ta vara på stunderna det känns ok.

Fick tuppjuck idag igen... allt vällde bara över och jag var tvungen att få luft, så jag stack ut. Personalen blev oroliga och ine speciellt gladda när jag kom tillbaka. Men det kändes som om det var den enda utvägen just då. Bröt ihop senare på kvällen, utan att riktigt veta varför.

En gammal bekant kom och hälsade på idag... det var jättekul att ses och ögonen bara lyste på henne :)

En vecka kvar tills de nya patienterna kommer. Det är klart att det blir två stycken i början på veckan och en i april, så det rullar på. Har tjatat på personalen om mysig inredning i huset, det är så kalt nu- ingen mysfaktor alls! Får nog min vilja igenom :)

Söndagen har mestadels spenderats på Kista galleria, rännandes in och ut ur affärer och boutiqer :) Det är skönt att ha saker att göra (som vanligt) och komma bort från dessa fyra väggarna ett tag. Jag går snart in i min femte vecka här.... var tar tiden vägen? Jag har så många drömmar och så mycket inom mig som vill komma ut... så mycket jag än inte sett... Vad gör jag med mitt liv egentligen?

Mamma mia står på i bakgrunden, den filmen kan jag se om och om igen, så härlig :)

Det är inte roligt alls att skriva inlägg längre.... min dator är fruktansvärt seg! Kommer ni ihåg hur det var för flera år sedan, då internet var nytt... då det tog lång lång tid att ladda upp varje sida? Så känns det för mig just nu. Vet inte vad som kan vara felet, kanske det mobila bredbandet är för slött eller kanske kräver den lilla laptopen en diskdefragmentering?

Jag har iallafall fyndat på second hand idag :) Pussel, böcker och en supersöt batikfärgad top med "puff"ärmar, inte riktigt johanna, men man måste våga vidga sina vyer ;)

Antagligen kommer det en ny patient/boende nästa vecka fick jag reda på idag... det är med en skräckblandad förtjusning jag mottog beskedet. Självklart ska det bli skönt med lite sällskap, men samtidigt är jag livrädd för hur jag kommer reagera om personen i fråga fuskar, beter sig illa, eller på något sätt påverkar mig negativt.... jag vet ju hur lättpåverkad jag är. Flera gånger tidigare har jag skrivit om denna rädsla, men det är verkligen ett problem. Hur sjutton ska jag göra för att focusera på mig och inte bry mig om andra patienter? Sitter med en klump i magen och har redan målat fan på väggen. Inte bra.

Dagen har annars varit ganska bra... men såklart är det jobbigt att ta itu med sin ångest och gå emot tvången, men det går faktiskt, konstigt nog. Man klarar allt- bara man vill!

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN PAPPA :)

Jag har inget att dela med mig av idag... Berg o dalbana som vanligt! 

Sitter nu och försöker focusera på något annat än mina tankar... Det har varit en tuff dag och Storma är allt annat än glad. Hela tiden vill hon få mig att misstro personalen och pressa mig till det yttersta. varför kan jag inte bara släppa?

Hade samtal med min KP (kontaktperson) och ansvarig sjuksköterska, dr vi tog upp veckans mål och hur jag ska arbeta för att nå dem. Veckans focus ligger på mina tvång... det gäller att gå emot, gå emot och gå emot. Har klarat denna dagen ganska bra, men det är otroligt tufft. Vad händer om jag släpper taget? Kommer mina alla värsta farhågor att bli sanna?

Vägning idag- fy fasen va jobbigt. Men jag kan inte för mitt liv förstå att jag kan äta såhär mycket utan att siffrorna ska ändras något nämnvärt... Ljuger vågen?

Till mina vänner där hemma: "Förlåt att jag inte hör av mig mer än jag gör, men det betyder INTE att jag inte tänker på er, snarare tvärtom. Tack för att ni finns!"

Kan inte Storma släppa taget om mig, hon har slitit ont länge nu och vill inte vika från min sida. Kan det ha att göra med att jag har svårt att släppa taget om henne? Att jag inte vågar hoppa och låta personalen ta över befälet...?

Nästa vecka kanske min älskade mamma kommer hit.... Det är lite nervöst faktiskt. Jag skämms lite tror jag. Men hon om någon vet hur det är och hur jag kan reagera, så varför vara nervös? Här är en helt annan miljö, där mamma inte är en del av vardagen, på både gott och ont. Men det vore underbart om hon kunde komma och bara vara mamma :) Det är ju det hon gör bäst <3

Saknar hästarna nåt enormt nu, men det är konstigt att de känslorna legat på is ett tag... har nog haft för mycket med mig själv kan jag tänka mig. Skumt

Igår var vi på Vallentuna Ridklubb vilket var otroligt mysigt, saknar hästarna och ridningen oerhört mycket! Bifogar några bilder därifrån :)





 

Idag har känslan i magen varit mycket stark... Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det känns inte bra. Dock är det en bättre dag än igår. Mycket av min oro och ångest är , enligt S, obefogad. Jag målar upp stora hemska scenarion som inte alls stämmer överens med verkligheten... men i min värld är det sant, i min värld sker det på riktigt.

Fick pratat av mig en del idag ang. min oro för kommande patienter. Jag är ju så otroligt lättpåverkad och mår så fruktansvärt dåligt om någon beter sig illa, fuskar eller är vrivrånga. Min vision är att patienterna här jobbar för att bli bra... att man puschar varandra framåt. Självklart kommer det vara svårt, men bara man kämpar på och gör det man ska så är det ok. Att visa hänsyn är också en sak som är viktig... man betér sig inte hur som helst när andra patienter är närvarande. Jag hoppas verkligen det kommer bli bra, annars vet jag inte vad jag gör!?

Har haft en urjobbig ångestdag idag... blir som förbytt när jag får panikångest,hamnar i en helt annan värld och efteråt vet jag knappt vad som har hänt eller vad jag har sagt. Vad är det för starka makter som finns inom mig egentligen?
När allt känns sådär hemskt och tankarna bara snurrar vill jag bara sticka härifrån, avbryta behandlingen och bara fortsätta med livet som det var. Men vad händer då? Jo antagligen går   jag ner mig igen och hamnar på sjukhus, som vanligt. Jag blir rädd för mig själv när jag får de tankarna... tänk om jag en dag, i en ångestattack, åker härifrån? Detta är min sista chans och jag måste ta den. Det känns verkligen som om jag är påväg, att det kommer gå bra den här gången- jag har ju bestämt mig. Men fasen va svårt det är.

Varför vågar jag inte känna efter? Om jag någon enstaka gång faktiskt råkar tycka något smakar bra, får jag panik och stänger genast av den känslan- helst äter jag inte mer över huvud taget. Hur kommer det sig att jag inte kan äta på utsatt tid, att jag måste dra ut på det så länge som möjligt. Känner mig direkt glupsk och äcklig om jag äter på den halvtimma som är satt. Vad händer om jag äter upp fortare, blir det katastof då? Om jag låter maten bli kall, märker jag det inte ens- bryr mig inte. Känner ju inte efter ändå. Jag får dåligt samvete om jag vilar eller kanske till och med somnar- ren panik uppstår... tillåter mig inte att ta det lugnt, varför? Det är så mycket sjukt som pågår i mitt huvud och jag har tagit upp kampen mot detta onda, mot storma som försöker få mig att ändra taktik. När kan jag få leva ett normalt liv och när kan jag få vara fri från alla tankar?

Tack och lov för att denna dagen lider mot sitt slut! Imorgon är en ny dag med nya möjligheter och dags för en nystart. Storma har varit väldigt ihärdig idag och gjort allt för att jag ska lyda hennes ord. Det blev en del dragkamper oss emellan kan man lugnt säga.

Vill helst glömma denna hemska dag, så nu går jag och lägger mig!

Sitter och tittar på lite klipp från tsunamin i asien 2004... Det väcker verkligen en massa obehagliga minnen, och jag kan inte förstå att jag faktiskt varit med om det. Av rädsla för min areaktioner har jag lagt detta bakom mig och inte tänkt något nämnvärt på det. Men nu, efter att ha pratat  med en personal som också var där, tog jag tag i saken och tittade på bilder och videos. Jag skickar en hälsning till alla drabbade och drabbades anhöriga, det är fruktansvärt.

... Frida.p, grattis på födelsedagen vännen!