snuttefilten

Tänk att jag fick så fina julklappar. Får ont i magen när jag tänker på det... är jag verkligen värd allt det? Blir även orolig om jag inte tackat tillräckligt, tänk om de tror jag inte är tacksam? Det är jag verkligen! Och jag är så glad över att blev en så fin och mysig jul, tack vare släkten =)

Jag blir så otroligt trött på en patient här, har nämt henne tidigare som en nygammal patient. Hon ska bråka och ställa till scener hela tiden, aldrig är det något som är bra. Hon ska även lyfta fram hennes sjukdom som något hon är stolt över,nästan mallig. "åh vad skönt att du inte vart sjuk så länge, om man tänker på mig som varit sjuk i nästan 20år, det blir MYCKET jobbigare och svårare stt bli frisk" Jaha, så jag ska vara glad över att jag förstört runt sju år av mitt liv? Ska jag skatta mig lycklig som förstört relationer till släkt, vänner och pojkvänner? Nä, jag blir tokig på henne! Hon har bestämt sig för att hon inte kan bli frisk, hon har skapat sig en identitet genom sjukdomen och är fast besluten om att inte släppa taget om den. Det är hennes val.

Killen som kom in här, och som jag för övrigt skrev så illa om för ett tag sen, har blivit en människa. Ja, han har blivit en tänkande och fungerande ung man men humor =) Det är så roligt att se att han blivit bättre och att hjärnan börjar fungera. Tänk om det blir så med mig med? Att när jag blir sjukare så blir jag som en förbytt person, inte johanna längre... HAr svårt att se det så.

Pappa kom förbi en sväng idag. Undrar hur det känns att hälsa på sin dotter på sjukhus? Den känslan kan man nog inte sätta sig in i förän man får egna barn. Den kärleken man känner till sitt barn är nog så fruktansvärt stark, oförtståligt för någon som inte blivit förälder. Tänker ibland på hur jag skadat mina föräldrar, utsatt dem för oro och ljugit dem rätt upp i ansiktet. Jag vet  att sjukdomen är så stark och att den tar överhand, det är "storma" som får mig att göra mig själv och min omgivning illa. Men det är bara jag som kan ta befälet och ställa om rutten, styra mot livet.

Att fira högtider kan innebära ångest för många... ett nödvändigt ont som måste genomlidas. Behöva umgås med människor man inte tycker om, och spela glad och trevlig. Som tur är så är jag INTE en av dom. Jag älskar min familj och jag älskar våra galna upptåg. Gårdagen var väldigt mysig och oerhört rolig, men vad blir det inte när alla vi träffas he he =) Det var inte en massa krav och inga sura  miner. Till och med de mest oroliga fick ro i själen och kunde koppla av och ha det trevligt. Allt gick som på räls, mycket smidigt.

Julklapparna delades ut av två galna tomtar ( mostrar) som bara spexade mest hela tiden, så man fick sig ett par goa skratt! Barnen rev upp klapparna i en väldig iver, men kan man klandra dom? nej, detta är barnens högtid. Men efter kaffet var det dags för den årliga julklappsleken. Paket lades ut ut över hela bordet som vi vuxna samlades kring. Tärningen slogs varm när alla i en iver försökte få 1 eller 6. Sen var det krig! Ta paket från varandra, och här ska man inte vara snäll och försynt- rakt på ha ha ha Två omgångar blev det och jag fick tre paket vilket jag är mycket nöjd med. =)

Maten då, hur gick det? Jo det gick ganska bra... inte 100% men vad ska man begära av sig själv? Vad ska man sätta för krav? Buffé med gående bord... julmat som skulle räcka till ett helt kompani. Kan de bli mer än oroligt? Med tanke på all denna uppståndelse och alla människor så tycker jag att jag skötte mig bra! Vågade dock inte utmana mig själv så mycket, men jag får satsa på nästa år, då jä'vlar

Väl tillbaka på avdelningen möts jag av kramar och leenden. God fortsättning, har du haft det bra osv. Trevligt. Men får även syn på en ny patient. Eller nygammal får man väl säga... hon är här väldigt ofta. in, ut, in, ut. Personen i fråga är iallafall oerhört jobbig, oerhört tjatig, oerhört smal och oerhört eggande. Jag kan inte hjälpa att jag triggas igång av henne. Det är som om en alkoholist eller narkoman skulle sitta brevid någon som drar en lina eller super. Konstig liknelse men för står du tanken? Det drar igång väldiga krafter inom en. Jag ska försöka köra mitt race, sätta skygglapparna på och försöka att inte bry mig.

God jul på dig och god fortsättning

Länsrättsförhandlingar är läskiga. Man sitter mitt emot massa människor som diskuterar huruvida man behöver LPT eller ej. Hur ens liv har sett ut, hur man beter sig och allmän sjukdomsfakta är saker de tar upp, och de i krångliga termer och på ett sådant sätt att man känner sig väldigt liten och omyndigförklarad. Det är hemskt då läkaren förklarar ur ett helt annat perspektiv än ens eget, för man uppfattar inte sig själv som sjuk eller att man har ett sjukt beteende. Jag tror detta är vanligt då man sitter och blir granskad av en grupp människor av högre "rang", men känner sig väldigt liten.

I jul får jag permission :) Åker imorgon (tisdag) efter middagen och kommer tillbaka på torsdag till middagen. Det blir en kortis, men jag ska njuta i fulla drag. Dock är det lite genant med sonden som måste sitta kvar, vill inte visa mig med den. Jag vet att jag inte behöver skämmas inför min familj, men jag kan inte hjälpa det. 

Mitt internet strejkar! Jag blir så irriterad så jag snart kreverar. Det är lika segt som det var då internet lanserades för flera herrans år sedan...

Här sitter jag, medan min kära familj är samlade och firar minijulafton uppe i Värmlans skogar. Och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, tyvärr. Känner mig så ensam när jag tänker på hur mysigt de har det, men då är det bara att ringa till dem så stillas den känslan en aning.

Förhoppningsvis får jag åka hem över jul, eller ja.. hem till mormor och morfar tillsammans med familjen. Det beror på vad läkaren säger på måndag men vi hoppas på att jag får åka kvällen den 23:e till kvällen den 25:e, jag kan bara hålla tummarna och sköta mig sedan ligger beslutet i hennes händer.

Många julkramar :)