snuttefilten

Jag blir så förbannad och upprörd! Hon beter sig verkligen som en barnunge och skiter blött i oss andra. Bara jag, jag ,jag. Ingen sympati över huvud taget. Igår höll jag på att ryta till rejält, men jag höll det inom mig. Blir så trött på mig själv... varför bryr jag mig över huvud taget? Varför låter jag mig påverkas? Borde focusera helt på mig själv, men det är svårt.

Överläkaren ringde över till BUP idag... Det kommer bli ett vårdplaneringsmöte på torsdag nästa vecka med socialtjänsten, läkaren på BUP och överläkaren härifrån. Vi ska då prata om hur min närmaste framtid kommer se ut.

Jag börjar nu närma mig min målvikt med stormsteg. Det är jättejobbigt  och jag mår inte alls bra över min "nya" kropp. Det känns konstigt och ovant... i mina ögon är jag nu överviktig och den känslan är så verklig! Känner mig äcklig.
Men som E skrev på sin blogg: Man måste acceptera en normalvikt om man ska bli frisk. Så länge man inte har en fungerande kropp, så har man inte heller ett fungerande psyke. Men hur ska man börja inse och tro på att det är sant?