Orolig, rastlös och illamående
Tankar kring huruvida jag ska fortsätta min kamp eller inte. Jag vet att jag borde och skall fortsätta, men ångesten kring det hela är fruktansvärd.
Mailade M idag, angående behandlingshemmet i stockholm. Hon skrev tillbaka och hänvisade mig till vårdslussen. Behandlingshemmet öppnar i februari vid löwenströmska sjukhuset, uppland väsby. Behandlingsperioden kan vara upp till ett år. Ska jag söka dit? Är det de jag behöver? Jag blir tokig på dessa val, kan ingen bestämma åt mig :P
Börjar bli nervös över mötet på Torsdag... Flera högheter kommer vara närvarande, och man känner sig så liten vid dessa möten. Give me strenght
DU ska inte ge upp nu! inte när du är på väg upp! jag vet att du klarar det här. Du som alltid vari en bra förebild för mig ska fortsätta med det. Du kan göra vad vill de är jag uppfostrad med. och mötet på torsdag? peace off cake! du klarar de iallafall när du har våran lejon morsa brevid och ett leende på dina läppar så kan du klara vad du vill! Älskar dig för alltid Kram // Marcus <3
Är det inte nu du verkligen skall gå emot storma och verkligen fokusera och ge mycket av näring till dig( mat ) så kanske du blir förvånad och känner dig starkare i morgon..det är då du är på rätt väg.
Gå emot den där hemska personen,hon vill ju att du inte skall äta för att sedan må dåligt.
Gå emot henne och ge näring till dig själv,det är du värd. KÄMPA KÄMPA.
Det är lätt för mig att säga,men det finns ingen annan som kan hjälpa egentligen en du själv.
TAPPA INTE TAGET NU.....
många som har blivit fria från anorexi skriver att man får vänja sig vid sin nya kropp,visst är det värt att se efter om inte livet kan bli mycket lättare att leva om du kommer över den tröskeln?
Jag tror att det är maten som på sikt minskar ångesten,nu vet jag att det är det som är problemet med anorexi,men nu är det viktigt att du
står emot ångesten och fortsätter.
Vi är många som hejar på dig!!!!!
Sök, så kan du bestämma dig sen om nu har möjlighet att komma dit =)
Johanna, tveka inte om att du behöver komma ngn stans och få hjälp. Det får ta den tid du behöver och om det är ett år så ja, det är jobbigt men det är kanske det du behöver. tänker på dig KRAM
