snuttefilten

Ok, nu är det jävligt igen! Jag som så många gånger trott att "nu är jag på G", så faller jag handlöst in i Stormas famn igen... Dagen började med en hårt slag i ansikten : vägning. Vågen visade + sen förra veckan och då blev jag livrädd och ångesten tog ett grabbatag kring min strupe. Varför ska det vara så jobbigt? Varför lägger jag sån stor focus på dessa förbannade siffrorna? Ska de verkligen få styra över min dag? Jag är ju fortfarande johanna, so take it or leave it!

Sedan har dagen varit allmänt jobbig och jag har inte varit så stark som jag borde. Jag saknar mina vänner och min familj nåt så oerhört! Det känns som om mina dagar bara rinner iväg som sand mellan fingrarna... och jag sitter här på min feta röv och gör ingenting! Visst jobbar jag som ett svin och det är verkligen en heltidsarbete, men jag känner att jag vill/borde göra mer!

Maten är inte det största problemet längre... jag kan handskas med det ganska bra nu (tror jag iallafall) Men det är de invanda mönsterna, vanan och den skeva kroppsuppfattningen som sätter kilar i hjulet. Att förändra vardagen är oerhört tuff och det tar lång tid att befästa nya vanor. Ångesten är ständigt närvarande, om än på lur.

Hela tiden känns det som om jag pendlar mellan sund och osund tankegång, det är ganska uppenbart om man läser inlägget ovan. Ena stunden pratar "Storma" andra stunden resonerar Johanna friskt och klarsynt. Kan tänka mig att det ser ganska virrigt ut om man som utomstående läser det.

När jag har min sämre dagar finns det en person som verkligen kan lugna mig och finns där alltid som en stor stöttepelare- Mamma. Jag ringde och var helt hysterisk, men när vi pratat en stund kan jag sen se saken ur en helt annat perspektiv. Tänk vad hon får stå ut med... Det kan inte vara lätt. Men jag är ytterst tacksam för att hon alltid finns där.

Imorgon bär det av till stallet igen. Jag jobbar eftermiddag och det ska bli så skönt att få komma iväg en stund. Det är en sån frihetskänsla att vara bland hästarna och personalen där är urgulliga! Jag hoppas jag får vara där mer så småningom!