åldersnojja
underbara hästar
vardag...
Jag vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet, kanske gjorde jag helt fel i att avsluta vården på östra. Men det känns inte bra där, jag klarar inte av att bli behandlad som ett litet förståndshandikappat barn. Ända sedan jag var liten har jag alltid sagt " kan själv" och det sitter kvar än idag. Jag vet att man måste ta emot hjälp ibland, och det gör jag, men att bli tvingad till saker gör mig galen!
Vet ej hur min framtid kommer se ut just nu, men kommer antagligen ha lite mer klarhet i det mot slutet av veckan.
Förvirrad
Idag har varit väldigt tumult dag. Jag kan inte peka på problemet, det har bara varit oerhört jobbigt! I förmiddags sprack det, droppen fick bägaren att rinna över. Jag packade min väska och var påväg ut genom dörren " JAG ORKAR INTE EN SEKUND TILL, NU ÅKER JAG HEM"
Jag trodde verkligen jag tänkte klart, trode jag var vid mina sinnes fulla bruk... men icke. Nu i efterhand ser jag att det inte var jag som hade panik- det var Storma! Tack och lov fick min terapeut mig på bättre tankar och på torsdag ska jag ha läkarsamtal. "En dag i taget, skynda långsamt"
Om jag kunde skulle jag ta ner månen, stjärnorna och solen till alla mina underbara vänner, min familj och alla som behöver omtanke. Tack för allt
Det kallas ångest
Vad gör man när man inte kan tänka klart, när man helst av allt skulle krypa ur skinnet? Vad gör man när man inte vill längre, när man är längst ner på botten? Jo det är bara att ställa sig upp, blicka framåt, ta ångesten i handen och börja gå. Framåt på den steniga och mörka stigen. Stigen mot livet.
Jag känne något... något jag inte riktigt kännt förut. Någon sorts beslutsamhet, en stark vilja som ingen kan bräcka. Vilja att leva ett friskt liv!
Jag vill, jag ska ut ur mitt fängelse
Nicole
Hon är så vacker nu när hon minskat på sin undervikt!
Jag kan se på andra hur magra/ smala de är, men varför kan jag inte se hur min kropp ser ut? Känslan säger ju något helt annar ä vad verkligeten visar
kan låtar beskriva känslor...
En av mina favoritartister är Alanis Morisett... Hon skriver väldigt bra låtar, alla tänkvärda och vackra. Alanis hade ätstörningar i sin ungdom men är nu (enligt henne) helt frisk. Låten här nedanför beskriver lite hur ätstörningsdjävulen aldrig är nöjd. Läs och begrunda
Alanis Morissette
Perfect
Sometimes is never quite enough
If you're flawless, then you'll win my love
Don't forget to win first place
Don't forget to keep that smile on your face
Be a good boy
Try a little harder
You've got to measure up
And make me prouder
How long before you screw it up
How many times do I have to tell you to hurry up
With everything I do for you
The least you can do is keep quiet
Be a good girl
You've gotta try a little harder
That simply wasn't good enough
To make us proud
I'll live through you
I'll make you what I never was
If you're the best, then maybe so am I
Compared to him, compared to her
I'm doing this for your own damn good
You'll make up for what I blew
What's the problem...why are you crying
Be a good boy
Push a little harder now
That wasn't fast enough
To make us happy
We'll love you just the way you are if you're perfect
En dag i kaos
Denna dagen har i största drag varit kaotisk. Många tjejer har mått dåligt och personalen har varit mycket förvirrad. Vid dessa tilfällen frågar jag mig om jag är på rätt ställe. Ena stunden är det dagisvarning, och andra stunden likt ett dårhus. Jag vill verkligen inte vara här, och med det menar jag inte att jag ej vill bli frisk utan jag frågar mig om detta är rätt ställe för mig. Min tillit till personalen är inte på topp det kan jag ärligt säga, och jag är inte den enda som känner så här.
Tänk att kunna få vara med sina vänner, klara sig själv och bestämma över sin egen vardag. Det är några av min högsta önskningar just nu!
Ser det inte helt underbart ut? Det är hit jag flyr när ångsten pickar på
Livet
Den som säger att livet är enkelt skulle jag vilja träffa...
En del glider genom livet på ett bananskal, men är det bäst/enklast/ roligast? Jag tror faktiskt inte det. Varje motgång som ej dödar, den härdar (enligt mig)
" Livet är inte en räksmörgås, det är en vanlig torr ostfralla. Men ibland är den toppad med en persiljekvist"
Citerat av världens bästa mamma
Då var det dags igen...
Jag är i helvetet. Här är det kallt, ensamt och ångestfyllt. Dagarns består av tvång, sorg och en molande känsla i magen. Djävulen ( min kallad storma) sliter som ett djur för att få sin vilja igenom och för att trycka ner mig så mycket om möjligt. Hon har varit min allra bästa vän i så många år. Fäljt mig genom sorg och skratt, alltid funnits där för att vägleda mig. Nu har jag dock insett att Storma inte är en vän att lita på, hon har fel och hon är inte nöjd förän hon lockat mig in i döden.
Vägen ut från helvetet är lång, snårig och mörk. Vägen mot livet. Jag stån en bit in på vägen, fortfarande tveksam om jag ska fortsätta resan. Där framme lyser solen och fåglarna kvittrar men bakom mig lockar Storma vänligt men bestämt. Jag har dock bestämt mig för att försöka, börja gå mot ljuset. Vet bara inte om den oerhört ansträngande resan kommer vara värt det... vad finns där framme egentligen?
