snuttefilten

Här kommer ännu ett irriterat och något negativt inlägg.
Hur kommer det sig att människor inom vården har en tendens att inte vilja ta ansvar. Att bolla runt en som en jäkla volleyboll, kasta en emellan olika myndigheter och ansvariga, utan att själva vilja ha med bollen att göra?

Satt idag och ringde runt för att få en ansvarig kontakt här hemma, de veckor jag inte är i Mora, men det är som att gräva efter en nål i en höstack. Då jag har valt en vård utomläns så vill de inte längre ha med mig att göra, de kan inte tänka sig att samarbeta med den nuvarande vården som innebär att jag kommer vara på hemmaplan tre veckor i månaden. Man kan tycka att patienten i fråga borde få vård och stöd för att bli frisk, men så enkelt är det tyvärr inte.

Man måste frisk för att orka vara sjuk

Då har även denna dagen lidit mot sitt slut. Det har varit en trevlig dag, inte kännt av ensamheten något nämnvärt villket är skönt. Man har väl sina sämre dagar kan jag tro. Igår var en sådan dag... Efter att ha umgåtts med nära och kära ute på öarna och efter en tuff vecka i Mora då jag inte riktigt släppt ut mina känslor så kom dem igår. Visste inte riktigt varför men det blev bara för mycket på kvällen. Tack och lov fanns min underbara mormor och morfar där, så jag sov över hos dem och laddade batterierna.

Idag kom en kvinna från socialen hem till mig för att planera hur boendestödet kommer att se ut. Förhopningsvis ska en kvinna komma hit någon gång i veckan för att laga och äta mat med mig. Och sedan ska jag på ett besök på ett Aktivitetshus där jag ska få något att göra på dagarna. Det känns väldigt bra men konstigt och lite skämmigt att ha med socialen att göra. Men jag har ju inte provat den vägen innan, så det kanske är värt det.

Maten fungerar ganska bra faktiskt, jag kämpar som ett djur och det krävs mycket planering för att alla mål ska få plats under dagen även om jag är ute och ränner lite. Men än så länge har jag fått det att funka- och det ska jag fortsätta med.




Tack och lov för fint väder, det är som balsam för själen

Nu är jag hemma igen, med allt vad det innebär. Det känns skönt att få sätta sina nya kunskaper i bruk, men såklart är det nervöst. Tiden i Mora har fått mina tankar att snurra i lite andra banor. Min terapeut är väldigt klok och jag har inte lärt mig såhär mycket på någon annan behandling. Eller kan det vara så att jag lyssnar på ett annat sätt idag, kanske vill på ett annat sätt.

Vi var sju tjejer på kliniken. Sju tjejer i olika åldrar och i olika stadier i sin sjukdom, men vi fungerade bra ihop och jag kunde peppas av de flesta. Som vanligt är det alltid någon som är mindre motiverad eller sjukare och då ska jag vara där och jämföra mig med henne. Jag blir så trött på mig själv, varför inte jämföra sig med den som kämpar mest eller har kommit längst...? Nä då vaknar den sjuka sidan i mig och ska tävla. Jag vet att det är helt sjukt och jag skäms för det men så starka är mina tankar.

Jag har fått en t-shirt där det står " Om det du gör inte fungerar, prova något annorlunda" Och det ska jag göra nu, nu ska jag lita på min terapeut och göra som han säger, jag ska verkligen försöka med näbbar och klor.

Det börjar dra ihop sig till måndag och Moravistelsen... Jag är nervös! Vad är det för tjejer där? Kommer de påverka mig negativt eller positivt? Hur stora krav kommer ställas på mig? Kommer jag klara av det?
Jag har bestämt mig för att klara det- jag måste! Men att det ska vara så svårt... Det är väldigt lätt att säga, men svårt att ta till handling. Storma är stark, starkare än jag förstår själv. Hur ska då andra förstå? Jag önskar det fanns en pencelinkur eller en spruta mot detta, kanske en knapp man kunde trycka på så allt försvann... Men det sägs ju att det som inte dödar det härdar, jag vet inte riktigt.

Tack för inläggen och era små meddelanden- de peppar mig verkligen

Då var även denna dagen över. Även om man inte gör speciellt mycket så går dagen... rätt som det är så är den slut.
Träffade en gammal bekant sen sjukhuset vid bussen och jag blev jätteglad av att se henne. Hon såg verkligen fräsch ut! Men jag kan inte säga om hon blev lika glad för hon föll i gråt. Hon blav ledsen för min skull, sade att jag håller på att tyna bort. Varför kan jag inte se det själv? Varför kan jag inte ta andras ord på allvar? Jag blir så trött på det här!

Hittade en bild på en Engelsk bulldog som är lik Baloo som jag ska börja passa...

Dagen har varit full med aktiviteter- som vanligt he he he. Jag har svårt att ta det lugnt, men jag älskar ju att ha saker att göra. Var på Ikea och inhandlade krukor, skoställ och förlängningssladd- gud va vuxet. Träffade också hunden jag ska passa lite emellanåt. Han var otroligt fulsnygg och charmig, det kommer nog gå jättebra. Rasen är Engelsk Bulldog, en brun, muskulös sådan, men väldigt snäll.

Märker även att jag vänder på dygnet allt mer igen... inte bra. Jag är en kvällsmänniska men det är nog inte så bra att sova bort dagen. Tror jag gör det för att slippa ta itu med alla jobbiga tankar och ångest. Dumt johanna, mycket dumt- du måste ta itu med det som är jobbigt!

Herregud vad jag har stått i! Men nu är jag äntligen här, i min egen lägenhet :) Har nu sovit två nätter helt själv, men inte utan ansträngning. Är det normalt att känna sig ensamast i världen när man på kvälen sitter själv framför tv:n? Jag tror det faktiskt... De allra flesta har vuxit upp i en familj, kanske i en villa eller lägenhet. Altid har det funnits folk runt omkring en, men helt plötsligt är man vuxen och ska flytta till eget boende- med allt vad det innebär. Det är jobbigt, men ack så skönt ändå :)

Hur går det då för mig? Ja ska jag vara ärlig eller ska jag ha skygglapparna på (som vanligt)? ja ja, det går väl inte som på rälls direkt, men jag kämpar på och nu är det bara några dagar kvar tills jag ska till MHE. kliniken i Mora. Jag har fått ett rejält förtroende för dem, mer än jag någonsin kännt på någon behandling. Jag kommer kämpa tills svetten rinner och tårarna sprutar. Jag måste, måste, måste göra som de säger- följa schemat vi kommer göra upp. Nu hänger det på mig- ska jag bli fri eller ska jag vara kvar med Storma som styr mitt liv? Jisses vad nervös jag är.

Jag önskar jag kunde tala om hur jag känner... sätta ord på vad som sker inuti mig. Men det enda som kommer ut är en stor tystnad, ingenting. Jag förstår att folk kan bli irriterade eller frustrerade på mig, på hur jag beter mig i vissa fall. Och jag kulle gärna förklara... men jag förstår inte ens själv. Det enda jag försöker göra är att klara av vardagen och hålla mig flytande. Sakta men säkert komma framåt, men det är svåra saker att ta itu med, mycket ångest och oro som spökar.

Jag vill inget hellre än att bli fri, men till vilket pris? 

Jag sänder all styrka jag bara kan till er därute som har det tufft. Hur man mår kan inte mätas eller jämnföras, inte heller graderas. Alla har vi det jobbit, på var sitt sätt, men vem som har det jobbigast är väl ändå onödigt att spekulera om. Det kan kännas som om vissa här på jorden får allt elände, får ta emot smäll efter smäll utan att ens hinna andas ut mellan gångerna, Men så finns de dem som glider genom livet på ett bananskal... Världen är orättvis

Ta hand om er och glöm inte att fånga dagen, den kommer inte åter