snuttefilten

Jag önskar jag vore starkare, önskar jag kunde ha styrkan att rida ut ångesten och trotsa Stormas grepp. Nu sitter jag här igen på sjukhuset, och jag har bara mig själv att skylla. Kunde jag bara skött mig så skulle jag inte behöva vara här... men vad är det som gör det så svårt? Varför kan jag inte leva ett liv som alla andra? Varför är jag så patetisk och osjälvständig?

Jag blir så trött på på mig själv och jag skäms! Jag skäms för att  jag inte klarar av kampen ensam, men jag är ju faktiskt inte ensam, jag har min underbara familj. De är helt underbara som orkar stå vid min sida, trots att jag sviker dem gång på gång. Fy vad jag skäms! Jag vill inget hellre än att göra dem stolta- visa att jag kan och att jag är stark. Men vad gör jag... Jo jag gör tvärtom. Följer Stormas lovord, det känns lättast så på nåt sätt. Men jag vet ju att det är fel, så fel det kan bli. Jag vet ju att det blir värre om jag lyssnar på henne, men hon är ju så stark. Lockar och hotar om vartannat, hon är listigare än räven!

Jag måste göra något åt mitt liv. Se till att få rätsida på vardagen och boosta min självkänsla. Jag ska inte säga att detta är sista gången, det har jag gjort allt för många gånger nu, och vem tror på det längre? Jag har provat flera olika behandlingar men inte gått in för dom fullt ut, inte vågat hoppa. Men nu måste jag släppa taget, om inte för min egen skull så för mina nära och kära. De betyder så otroligt mycket för mig, jag älskar dem verkligen och det skär djupa sår i mig när de blir besvikna eller ledsna.

Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden och göra denna långa resan ogjord. Tänk om jag hade tagit tag i det från början, då hade jag kanske inte sutit här idag, eller? Vem kan jag lägga skulden på annat än mig själv? Visst det är en sjuhelvetiskt stark sjukdom, men det är jag som måste stå emot den och kämpa- ingen annan.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag vill inte att det ska vara såhär!