snuttefilten

Försökte mig på en utekväll igår... Men det gick sådär. Man är inte på samma våglängd när man är nykter, man hänger inte med i tempot helt enkelt. Jag är egentligen en festprisse, egentligen vill jag dricka och ha lika roligt som mina vänner, men någonting inom mig säger att jag ska avstå. Jag vet att ångesten slår till då jag dricker och jag är väl rädd för att ta emot den, uthärda den. Ofta är det rädslorna för vad som komma skall som gör att jag avstår eller undviker det som är jobbigt. Samtidigt vet jag att det är först när man rider igenom stormen som det blir lättare.

Det är fortfarande mysigt att vara hemma hos mamma och familjen.  Häromdagen fick jag ett utbrott och bara grät. Storma gjorde sig påminnd, visade att hon inte tänker släppa greppet om mig. Jag blir så trött, när ska det bli enkelt?
Det var iallafall skönt att ha mamma där då. Vi pratade och till slut kändes det bättre. Love you mom!

Det är dock väldigt kämpigt just nu. Är nog nervös för Moravistelsen som komma skall. På måndag bär det av och jag kommer då möta nya utmaningar och även nya patienter. Det är en av de saker jag tycker är jobbigast med att åka upp dit. Man jämför sig med de andra- på både gott och ont tyvärr. Det är lätt att bli triggad om det är någon som är väldigt smal eller inte gör som hon ska. Konstigt *skakar på huvudet*

Nu bär det av till bowlinghallen med mina syskon. Det ska bli väldigt trevligt och förhopningsvis kan jag släppa tankarna för ett tag och slå några strikar :)