snuttefilten

Usch, idag har inte varit en bra dag. Ångesten har varit mer påträngande och Storma har verkligen gjort allt för att få sin vilja igenom. Dock har jag kämpat på och klarat av dagen trots alla hemskheter och dumma tankar. Imorgon är början på en ny vecka, början på en bra vecka har jag bestämt.

Känner mig som värsta fossilen... Försöker mig på att ladda ner filmer på nätet men jag fattar ju mindre än en badboll på is. Måste sätta mig in i detta lite mer känner jag.

Idag är det första advent. Tyvärr infinner sig inga adventskänslot alls. Önskar jag vore hemma hos mamma nu då hade det varit känslor både högt och lågt he he he. Hon är en mästare på att julpynta just på advent. Stämningsfull julmusik, ljusstakar, gardinbyte, glögg och pepparkakor... *snyft* Inget öga är torrt vid dessa tider.

Oooohh wwhhiii det är riktigt pirrigt. Jag har hoppat och faller nu handlöst. Det kittlar och kör runt rejält i mellangärdet nu. Vart är jag påväg och hur kommer det sluta?

Är något piggare idag, har inte sovit HELA dagen :) Det är många som är på permission så det är väldigt lungt och stilla, på både gott och ont såklart. Oron gnager och Storma gör  sig påmind stup i kvarten- låt mig vara!

Vill passa på och gratulera Malin och Johan till tillökningen! En underbart söt pojk såg dagens ljus den 27/11

Jag har gett upp, eller ska jag säga... hoppat. Det finns ingenting jag kan göra nu förutom att lämna över allt ansvar till personalen. Jag orkar inte bråka mer helt enkelt.

Största delen av dagen sover jag. Äter, rider ut ångest och sover. Antagligen behöver kroppen det, men det har tagit ett tag för mig att inse det. Hoppas denna sjukhusvistelsen inte blir så lång, men det beror på viktuppgången-endast.

Snart blir det idol... ja, jag har blivit fast, idolberoende :)

Jag vill idag börja med att tacka för alla fina och peppande inlägg! Det känne verkligen bra att läsa dem och jag tar til mig varje ord. Tack

Känner mig som en stoppad korv. En sådan där julkorv som man stoppat för full så den när som helst spricker. Tanken blir ju direkt att jag inte ska äta alls, utan att de får öka på sondnäringen istälet. Men det är fel! Då kommer jag inte framåt och jag kommer definitivt inte bli av men någon påse om jag inte visar att jag samarnetar och gör som de säger. För nu har jag kapitulerat, jag har hoppat, men fasen va läskigt det är!

Har även fått mer mediciner (No shit) vilka gör mig väldigt trött ,så jag sover mest hela tiden. Går i en sorts dimma, jag  och illamåendet hand i hand.

Hade läkarsamtal idag... Det är hårda bud och dom är inte medgörliga på något plan. Nu är jag bara här för att intensivt gå upp i vikt. 2, högst 4 veckor kommer jag vara här coh då kommer de försöka få upp mig i vikt så mycket det bara går, sen är det adjö. Det känn såklart hårt att höra, och jag får direkt tanken att de skiter i mig, de bryr sig inte om hur jag mår utan ser bara siffran på vågen! Men det är så typiskt min dåliga självkänsla att direkt tolka det som om ingen vill ha med mig att göra.

Snart kommer pillervagnen- åter in i dimman

Jag önskar jag vore starkare, önskar jag kunde ha styrkan att rida ut ångesten och trotsa Stormas grepp. Nu sitter jag här igen på sjukhuset, och jag har bara mig själv att skylla. Kunde jag bara skött mig så skulle jag inte behöva vara här... men vad är det som gör det så svårt? Varför kan jag inte leva ett liv som alla andra? Varför är jag så patetisk och osjälvständig?

Jag blir så trött på på mig själv och jag skäms! Jag skäms för att  jag inte klarar av kampen ensam, men jag är ju faktiskt inte ensam, jag har min underbara familj. De är helt underbara som orkar stå vid min sida, trots att jag sviker dem gång på gång. Fy vad jag skäms! Jag vill inget hellre än att göra dem stolta- visa att jag kan och att jag är stark. Men vad gör jag... Jo jag gör tvärtom. Följer Stormas lovord, det känns lättast så på nåt sätt. Men jag vet ju att det är fel, så fel det kan bli. Jag vet ju att det blir värre om jag lyssnar på henne, men hon är ju så stark. Lockar och hotar om vartannat, hon är listigare än räven!

Jag måste göra något åt mitt liv. Se till att få rätsida på vardagen och boosta min självkänsla. Jag ska inte säga att detta är sista gången, det har jag gjort allt för många gånger nu, och vem tror på det längre? Jag har provat flera olika behandlingar men inte gått in för dom fullt ut, inte vågat hoppa. Men nu måste jag släppa taget, om inte för min egen skull så för mina nära och kära. De betyder så otroligt mycket för mig, jag älskar dem verkligen och det skär djupa sår i mig när de blir besvikna eller ledsna.

Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden och göra denna långa resan ogjord. Tänk om jag hade tagit tag i det från början, då hade jag kanske inte sutit här idag, eller? Vem kan jag lägga skulden på annat än mig själv? Visst det är en sjuhelvetiskt stark sjukdom, men det är jag som måste stå emot den och kämpa- ingen annan.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag vill inte att det ska vara såhär!

Nu är jag hemma igen... Vet inte hur jag känner inför det. Förra gången jag kom hem från Mora var jag på väldigt gott humör och taggad till tusen, men denna gången är jag mest förvirrad och nedstämd. Kommer jag klara detta?

Jag kan inte sätta fingret på vad det är som försigår i mitt huvud just nu men jag kan inte tänka klart. Allt snurrar och jag får inte grepp om tankarna riktigt. Snälla kan nån säga åt mig vad jag ska göra, jag blir tokig.

Som alltid har jag beslutsångest, och nu står jag inför ett svårt val. Ska jag söka hjälp på östras slutenvård igen eller ska jag fortsätta i Mora? Jag tycker G är så himla duktig och jag litar på dem där uppe, men det går inte riktigt framåt på alla plan och tre veckor själv hemma är en lång tid. Ska jag då svälja stoltheten och söka hjälp på östra igen? Komma med svansen mellan benen och be om hjälp? Jag kan verkligen inte bestämma mig.

Hur som helst ska jag vara hemma nu i ex antal veckor, hur ska jag klara av det nu när det känns såhär?
Giv mig styrka

Nu lider veckan mot sitt slut och man kan verkligen säga att den gått fort! Jag har fått lite nya krafter och nya insikter som jag ska jobba på de kommande tre veckorna hemma. Vad ska jag säga för att summera veckan som gått? Den har varit tuff, men lärorik. Det är mycket som jag lärt mig, men en del ( en stor del) strider mot min nyvarande "kunskaper". Kunskaper och myter som många i dagens samhälle delar. Okunskap skulle jag vilja kalla det faktiskt. Vi är så manipulerade av media och livsmedelsföretag så något logiskt tänkande finns det inte mycket utrymme för. jag har slått hål på några av myterna denna veckan, men vågar jag leva efter de nya kunskaperna? Vågar jag lita fullt ut på G och hans teorier? Det låter så sunt och friskt när han talar, men som sagt det strider mot mina invanda mönster och tidigare levnadssätt.

En tjej sade idag: "Innan jag bestämde mig för att hoppa så tänkte jag såhär... Jag ger det 6 månader. Om jag har gått upp 30kg i vikt och mår sä mycket sämre då kan jag ju alltid svälta ner mig, jag vet ju hur man gör. Men jag ska ge det en ärlig chans och göra som de säger- Helt och hållet!"
   Det kändes bra att höra faktiskt. Det är svårt att ta det beslut att man ska ändra hela sitt tänk och livsstil- trotsa ångesten och gå emot sjukdomen- för resten av sitt liv. Det känns bättre att sätta upp en tidsplan, att släppa taget fullt ut, våga leva, och om kanske 6 måpnader se om det är så hemskt som man tror att det ska bli. Detta fick  upp mina ögon en del :)

Tack mamma för att du finns,
det är ovärdeligt

Försökte mig på en utekväll igår... Men det gick sådär. Man är inte på samma våglängd när man är nykter, man hänger inte med i tempot helt enkelt. Jag är egentligen en festprisse, egentligen vill jag dricka och ha lika roligt som mina vänner, men någonting inom mig säger att jag ska avstå. Jag vet att ångesten slår till då jag dricker och jag är väl rädd för att ta emot den, uthärda den. Ofta är det rädslorna för vad som komma skall som gör att jag avstår eller undviker det som är jobbigt. Samtidigt vet jag att det är först när man rider igenom stormen som det blir lättare.

Det är fortfarande mysigt att vara hemma hos mamma och familjen.  Häromdagen fick jag ett utbrott och bara grät. Storma gjorde sig påminnd, visade att hon inte tänker släppa greppet om mig. Jag blir så trött, när ska det bli enkelt?
Det var iallafall skönt att ha mamma där då. Vi pratade och till slut kändes det bättre. Love you mom!

Det är dock väldigt kämpigt just nu. Är nog nervös för Moravistelsen som komma skall. På måndag bär det av och jag kommer då möta nya utmaningar och även nya patienter. Det är en av de saker jag tycker är jobbigast med att åka upp dit. Man jämför sig med de andra- på både gott och ont tyvärr. Det är lätt att bli triggad om det är någon som är väldigt smal eller inte gör som hon ska. Konstigt *skakar på huvudet*

Nu bär det av till bowlinghallen med mina syskon. Det ska bli väldigt trevligt och förhopningsvis kan jag släppa tankarna för ett tag och slå några strikar :)

Om livet ändå kunde vara lätt. Tänk om man kunde vara fri från bekymmer, fri från svåra beslut och fri från oro. Hade det känts bättre då tro? Hade livet varit enklare och bättre då? Hade man varit lyckligare? Det är frågan det...

Är nu hemma i mammas trygga vrå, i byn gud glömde, gömd i värmlands skogar. Men jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker det är mysigt. Kan sakna mammas trygga famn och samhörigheten i familjen. Det är även lite jobbigt då det lätt blir prat om maten. Jag vet att de bara vill väl och att de är oroliga, men jag vill, som jag skrivit tidigare, att de ska lita på mig och tro på att jag gör rätt. Men det är nog inte lätt att tro på någon som  manipulerat och ljugit i många år. Det känns hemskt att tänka på det, att jag inte varit helt ärlig... Men det är sjukdomen som varit så stark, så stark att jag till och med varit oärlig för min allra käraste familj och vänner. Skam.

Detta var längesen jag var så djupt nere och ljög men det jag kan göra nu är att bygga upp ett nytt förtroende och visa att jag kämpar och vill bli fri. Det har ju aldrig vait med mening eller med vilje jag inte talat sanning, utan pga att ångesten varit så stark eller att Storma haft sina klor så hårt krig mig. Dock kan jag inte skylla eller gömma mig bakom en sjukdom... Fan va jag vill bli fri(sk) och bli den ärliga och roliga johanna som jag faktiskt är!

För första gången känner jag mig lugn och rofylld av att vara ensam hemma. Att sitta ihopkrupen i soffan när mörkret tränger på kan annars innebära oro och ångest... en känsla av att vara ensamast i hela världen. Men idag, trots en enveten förkylning, känns det bra. kan till och med njuta en smula :)

Natten har varit väldigt jobbig. Täppt näsa, rinnande ögon och dunkande huvudvärk... så jag var väldigt trött när jag skulle upp och äta frukost. Kunde dock ta det lugnt hela förmiddagen och inte ränna runt direkt. Dagen har flutit på bra, träffade en god vän på eftermiddagen- mycket trevligt. Det är skönt att ha vänner man bara kan vara med, utan krav eller stress. Bara umgås.

Ångesten håler sig ganska bra i schack. Vet inte om det beror på att jag inte utmanar mig tillräckligt eller för att jag gör som jag ska? Det är svårt att veta hur mycket man ska tillåta storma att vara delaktig i mitt liv, svårt att veta när det är hon eller jag som talar. Jag önskar man hade svart på vitt hur man ska gå till väga... Jag vill ju kunna leva som mina underbara vänner och familj, kunna släppa på kontrollen och leva ett fritt liv. Men hur ska jag gå till väga för att det ska gå snabbare?

Hur mår jag? Jo det är helt ok faktiskt... men jag känner av den där gnolande oron mest hela tiden. Den vill inte lämna mig hur mycket jag än kämpar för att göra rätt, kanske är det därför den är kvar- för jag faktiskt gör rätt. Att göra rätt är ju faktikst emot Stormas vilja, det är det hon minst vill att jag ska göra.

I fredags hjälpte jag min moster med familj med att ha ett disco för 40 uderbart galna barn. Det varmycket givande och jag njöt av att faktiskt kunna hjälpa till. Jag hoppas min lilla kusin tyckte om att jag var där, jag skulle kunna klyva mig för att mina små sötnosar ska må bra!

Som vanligt är det mycket pussel med maten, måste få med alla mål under dagen och det ska passa med aktiviteterna man utövar. Ofta för jag ta med mellanmål till kompisar vilket är lite skämmit att behöva äta hela tiden. Jag önskar jag kunde spontanäta som alla friska, kunna äta när jag är hungrig och sluta när jag är mätt, men när kommer jag komma dit? Vill så gärna ha ett normalt liv, slippa ångest och kontrollbehov.

Blev lite ledsen i helgen, eller vad ska jag säga. Jag vill med hela mitt hjärta att min familj kan lita på mig, lita på att jag kämpar med det jag fåt restriktioner om. Mat och motion ska jag skäta efter ett basschema kan man säga, och jag gör det jag fåt lära mig i Mora. Men när då mina släktingar inte riktigt tror jag gör rätt eller äter tillräckligt blir jag lite nedstämd, jag hoppas ju att de ska kunna tro på mig. Men jag förstår också att de tvekar och att de är oroliga, mina turer upp och ner har varit många vid det här laget. Då är det kanske dags nu att visa dem, visa att jag ska klara det nu!






                                                                      1/11 Grattis på födelsedagen Ebba!